Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Vi har inte sovit bra på sju år”

/
  • För Charlott Hedin och resten av familjen är det svårt att få vardagen att gå ihop utan personlig assistent åt Alice, som behöver hjälp mer eller mindre dygnet runt.
  • Tre års utredningar, intyg, beslut och idel nya överklaganden blir en hel del papper. Här läser farfar Kjell Brodin från ett psykologutlåtande.

Familjen har kämpat sig igenom alla rättsliga nivåer för att deras dotter ska få personlig assistans. De är nu förbannade och sjukskrivna – och de är inte ensamma.

Annons

Sjuåriga Alice håller hårt i en mobiltelefon som spelar melodier och visar färgglada figurer. Bredvid sitter hennes mamma, pappa, syster och farfar.

– Vi är så trötta, vi har inte sovit ordentligt på sju, åtta år. Brodde är sjukskriven nu, det blir sådan kamp för det här att man blir utbränd. Vi har ju fem barn totalt att ta hand om, säger Charlott Hedin, mamma till Alice.

Kampen för att Alice, som har en medfödd hjärnskada, ska få personlig assistans har familjen fört i tre år nu. Ansökan har gått ända till Högsta förvaltningsdomstolen, eftersom kommunen överklagat i varje ny instans.

– Förvaltningsdomstolens bedömer att Alice ska få assistans all vaken tid. Men försäkringskassan och kommunen har gjort en egen bedömning på 29 timmar i veckan, säger Charlott Hedin.

Därför har familjen överklagat också detta beslut.

– I princip tycker vi att det krävs hjälp dygnet runt. Hon sover med oss. Skulle vi lägga henne i ett eget rum så har vi ingen aning om hon är kvar i huset när vi vaknar, säger Charlott Hedin.

Familjen anser att socialtjänsten och försäkringskassan har hanterat utredningen på ett osakligt och oprofessionellt sätt.

– Om det här hade gått rätt väg så hade handläggaren i Hofors kommun vetat att det är ett så stort ärende att de lämnat det till försäkringskassan direkt. Då hade vi haft en huvudman, inte två som håller på i en evighet. Professionen är jättelåg här, säger Kjell Brodin, Alice farfar.

De tycker att kommunen borde ta större hänsyn till de läkarutlåtanden som gjorts om Alice.

– De säger att man inte kan använda läkarintygen för att avgöra att Alice behöver assistans. Det är ett fåtal personer som vi märker har en förmåga att göra en korrekt bedömning av Alice, sedan känns det som att försäkringskassan och kommunen gör tvärt om. De träffar henne och så låtsas de ändå att hon normal, säger Charlott Hedin.

Som exempel lyfter de en del i bedömningen som gäller Alice förmåga att kommunicera.

– Det står i försäkringskassans bedömning att hon kan teckenspråk, och förstår fler tecken än hon själv kan teckna. Hon kan inget teckenspråk. Man måste kunna skilja på teckenspråk och tecken som stöd. Man blir rent ut sagt förbannad – vad är det här värt? säger Kjell Brodin och pekar på ett papper med en psykologbedömning.

Charlott Hedin frågar sig om kommunen vill skjuta på att fatta beslut tills familjer med utvecklingsstörda barn ger upp.

– Hofors verkar ha policyn att håller man på tillräckligt länge så flyttar familjen, som det var i historien om en flicka som hette Vera, där familjen till slut flyttade. Får man de här barnen att flytta så sparar man lite pengar till kommunen, säger hon.

Fortfarande driver familjen två oavslutade ärenden hos försäkringskassan, och en JO-anmälan mot kommunen. Under åren det hittills tagit har Alice syskon och familj fått anpassa sina liv, i väntan på hjälp med assistans.

– Så mycket som hon kräver hinner in vi inte med våra andra barn. De har ju fått försaka det vi borde ha haft som föräldraansvar för dem. Får man ett handikappat barn så får så många personer runt omkring försaka saker, det borde inte vara så, säger Charlott Hedin.

Farfar Kjell Brodin bläddrar genom en pärm med en tjock bunt papper från processen med olika myndigheter. Han säger att han vill lyfta hela historien till en högre nivå på något sätt.

– Besvikelsen är ju så stor. Om det går att gå vidare via barnkonventionen eller involvera någon politiker kring det här. Riktigt hur vi ska göra det vet jag inte. Men det måste ju vidare i alla fall.

Mer läsning

Annons