Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hoppfullt om vänskap

Hur ont gör det inte att se den väntande elvaårige Mik (fantastiskt fint spelad av Philip Olsson) sträcka på ryggen och le över falukorven han har dukat fram i det skitiga köket när ytterdörren öppnas, se hur han sjunker ihop litegrann när det är storebrorsan som kommer och börjar lägga upp maten, hur han säger att han tänkte vänta tills pappa kommer hem innan han äter, samma pappa som han tidigare sett dyngrak på stan.

Eller Miks hopplöst slokande axlar när han gång efter annan tas om hand av klämkäcka socialarbetare som påstås vilja hans bästa, men trots det kör iväg med honom från fasterns norrlandshem där han, trots sin inledande motvilja, snabbt rotat sig och fått vänner.

Men det onda vägs upp av en stillsam humor och en lätt touch av magisk realism med sprakande färger och musik.

Och det gör filmatiseringen av Augustprisbelönade boken ”Isdraken” till en inte fullt så sorglig berättelse som det i grunden egentligen är.

Miks mamma är död, Miks pappa är alkis.

Miks storebror är snäll men kriminell.

Men fastern finns, och flickan Pi, en cool, kampsportkunnig flicka med ett litet följe av två norrlandsgangstahiphopare, och så ovanpå det Hasse Alfredsons röst som lugnande berättar om valarna och hur de tar hand om varandra, och trots det mörka anslaget är ”Isdraken” ändå en hoppfull berättelse om just vänskap och gemenskap. Som hade blivit ännu bättre om den hade släppt några av sidoberättelserna den också rymmer, till förmån för själva grundhistorien.