Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hopplösa, hopplösa ”Oskyldigt dömd”

Ibland behöver man inte ens anstränga sig, eller känna sig särskilt kluven inför, att såga en tv-produktion. Det tog inte ens fem minuter att inse att TV4:s nya serie ”Oskyldigt dömd” var ett ohjälpligt magplask. Ett pratigt, ospännande, ofrivilligt (?) skrattretande magplask.

Annons

Den enda anledningen till att jag ens brydde mig om att titta på eländet var att Persbrandt har sagt att det var kul att få spela en annorlunda roll. Han har ju faktiskt glasögon på sig, så han är väl inte helt fel ute. I övrigt är det inte bara samma gamla vanliga rolltolkning som han alltid gör, han tycks dessutom gå helt på tomgång. Som om han själv, förhoppningsvis, var mycket väl medveten om vilken dynga han medverkar i.
Tydligen tycker inte manusförfattarna att det kan vara bra för de stackars tittarna att få lära känna huvudrollsfigurerna. Förutom den supande kvinnokarlen Persbrandt (i serien, alltså) har vi ... Nej, jag inser att jag inte minns namnet på någon av dem. Man får väl nöja sig med ”tjejen med lockigt hår”, Helena af Sandeberg och ”killen med polotröjor” i stället. Deras mest utmärkande personlighetsdrag var trots allt att de helt saknade dem.
Programidén är i grund och botten en ”House”-kopia, fast i juridikmiljö i stället för ett sjukhus. Och oskyldigt dömda i stället för ovanliga sjukdomar. Straffrättsprofessorn Markus Haglund tar hjälp av några juridkstuderande för att fria oskyldigt dömda i varje avsnitt. Ett koncept som lyckades med konststycket att kännas uttjatat efter ett avsnitt.
Fallet presenterades liksom bara i förbifarten och verkade bygga på att samtliga inblandade i rättsprocessen och manusskrivandet var idioter. På två röda sekunder konstaterar våra hjältar att: ”Han kan inte ha gjort det. Mördaren använde höger hand, och den oskyldigt dömde är vänsterhänt!” Herregud.
Se där. Vem är då den riktige mördaren? Det kan väl inte vara den kände skådespelaren som har gått omkring med ordet ”MÖRDARE” stämplat i pannan sedan första bildrutan? Jodå.
För att sedan förta all spänning i denna dramathriller – och här använder jag orden i deras allra, allra lösaste betydelse – så kommer upplösningen tio minuter tidigare än vad programmet själv verkar tro. Kanske insåg man att man inte hade tillräckligt med klyschor för att fylla ut hela programtiden och därför hoppades att tittarna skulle ha glömt det de nyss hade sett.
”Oskyldigt dömd” känns som en lågbudgetsörja som helt förlitar sig på Persbrandts obegripligt stora namn för att locka spänningssugna tittare. Jag hade kunnat fylla ett par krönikor till med alla brister och misslyckanden som ”Oskyldigt dömd” gör sig skyldig till, men det här får räcka.

Mer läsning

Annons