Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hulken spräcker machorollen

Annons

Jag brukar se några hulkiga killar på gymmet. Såna där som hjälper till om man känner sig vilsen bland hantlarna och som tålmodigt väntar på sin tur i maskinerna. Himla snälla.

Men tänk om dom kan explodera till våldsamma gröna monster. Som i filmen?

Det är ju det som antyds. Att vissa mänskor bär så mycket vrede inom sig att den behöver komma ut.

Det antyds också att det specifikt gäller män.

En manlig hulk kan vara en tillfällighet. Men knappast två. Som i den nya hulken-filmen.

Som om män skulle ha svårare att kontrollera sina ilska. Skitsnack förstås. Snarare som så att de har haft ”tillåtelse” att släppa ut den. Därför att de är män. Haft särställning i samhället.

Men frågan är om inte saker och ting börjar komma i ett annat läge.

Hulkarna på mitt gym är nog mest intresserade av hur kroppen tar sig ut. Hur fint huden spänner. Inte precis som att de tänkte använda musklerna. Varken till grovjobb eller välta bilar eller banka skiten ur någon. Badstranden är närmsta mål.

Filmen ”The incredible hulk” går på ungefär samma linje. Den visar, tro mig, en traditionell mansroll i upplösning.

När Bruce Banner (Edward Norton) förvandlas till hulken sker det högst motvilligt. Han är en smart och hygglig kille, smal som en strumpsticka vardagsvis.

Hulkrasande blir han bara när någon behandlas orättvist. Dessutom har han faktiskt inga som helst problem med att kontrollera sin sexuella upphetsning – sånt som annars förknippas med manlighetsmyten. Nortons hygglohulk behåller byxorna på.

Men det är främst med hjälp av hulk nummer två som filmen ytterst dekonsturerar ”manligheten”.

Här ser vi nämligen tydligt hur konstgjord mansrollen är. Denna hulk är medvetet dopad. Uppumpad till bristningsgränsen med artificiella medel. Formad till en aggressiv, enkelspårig, känslokall soldat.

Och som han ser ut sen! Inte bara ett överdimensionerat grönt kraftpaket utan ett klassiskt filmmonster. Kotorna skjuter upp likt en drakrygg. Senor och muskler tränger ut ur kroppen. Ful som fan helt enkelt.

Det är väl inte att avslöja för mycket att säga att fiendehulken inte har några slutliga framgångar i sällskapslivet. Han är väldigt ensam. Och turligen självdestruktiv.

Dominanta machomän blir totalt tillplattade i ”The incredible hulk”. I synnerhet en härsklysten och maktfullkomlig militär av värsta sort.

Sen kan man invända att filmens enda kvinnoroll inte är mycket att hurra över. Trots att Liv Tyler spelar en yrkeskvinna med ett avancerat forskningsjobb får vi aldrig se detta utövas. Hon har som enda uppgift att vara vek och kärlekskrank och moderlig.

Men om vi blundar för såna dumscener. Att det görs upp med mansrollen är åtminstone något. Fulhulken spräcker både brallorna och myten.

Mer läsning

Annons