Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Humorn måste framåt

Annons

Den där lilla stunden av pinsamhet.

Obehagshumor har sedan länge ersatt ironin som den fina humorn, den som står på andra sidan stå upp-scenen från den ordvitsande goa gubbar-komiken. Om man som komiker inte nöjer sig med skratt, utan dessutom vill att rätt människor ska skratta, är inte längre snärtiga punchlines eller ens Schyffert-ironier den säkra vägen att gå. Istället ska man skapa en situation som, för de inblandande, inte är det minsta rolig, bara ytterst pinsam och obekväm, och därefter invänta publikskratten åt denna jobbiga situation.

Jag började tänka på obehagshumorn när jag såg Henrik Dorsins lysande föreställning ”Godkänd kvalitetsunderhållning” på tv häromdagen, en föreställning som jag tidigare har sett live på Gävle teater. Utan tvekan har jag varit en sucker för obehagshumor, men nu börjar jag få en känsla av att den har nått vägs ände, att det som tidigare var innovativt har blivit ren slöhet, att pinsamhetens skratt inte längre går att utveckla. Jag längtar, med andra ord, efter riktiga skämt.

Killinggänget har inom kort premiär på sin Dramaten-pjäs ”Drömmen om herrrön”, ett stycke teater som det hittills har varit mycket hysch hysch kring. Om jag får gissa, kommer pjäsen inte att innehålla några uppenbara lustifikationer, däremot stycken som i sin obekväma stämning kommer att framkalla skratt hos vissa. Oavsett Killinggängets intentioner. Under senare år har våra humormedvetna hjärnor, i ett slags omprogrammering av synapserna, kommit att förknippa obehag med humor, förutsatt att obehaget inte drabbar oss själva, då det bara är obehagligt och inte roligt.

En liten summering av obehagshumorns profiler, för att ni ska förstå vilka jag pratar om:

* Conan O'Brien, pratshowvärden som lärt sig att alla skämt som faller platt till marken kan räddas med en grimas och en pinsam tystnad.

* Ricky Gervais, skaparen av tv-serien ”The Office” som var pionjär i genren – hela hans oeuvre är en orgie av pinsamma situationer, där tittare blott har två val, nämligen att nervöst småfnissa eller begrunda livets meningslöshet.

* Larry David, mest känd som skapare av ”Seinfeld”, men det är i sin egen tv-serie ”Simma lugnt Larry” som han har förädlat obehagshumorn.

* Sacha Baron Cohen, mannen bakom Borat och Ali G, vars komiska premisser är att utsätta andra, verkliga, människor för pinsamma situationer.

En av mina favoriter på tv just nu, ”Eastbound and down”, är obehagshumor deluxe. En före detta idrottsstjärna blir tjock och fattig, de stora arenorna byts mot ett jobb som idrottslärare, och seriens humor består av att antingen se honom förnedras eller se hur han gör sina kolleger obekväma med sitt barnsliga beteende. Även om jag roas av ”Eastbound and down”, känner jag, efter att ha sett några avsnitt, att det snart kommer in ett element av upprepning.

Samma sak gäller för skådespelaren Michael Cera, känd från bland annat ”Juno”. Han är en vandrande känsla av obekvämhet. Men formeln, som ser exakt likadan ut om det så är i en indiekomedi eller buskis med Jack Black, börjar bli för repetitiv.

Avantgardekomiken måste hitta ett nytt område av smarta skratt att exploatera. Hur det ska se ut? Om jag visste det hade jag sålt det dyrt till Hollywood istället för att berätta det är. Det jag vet är att humorn måste gå vidare. Onward, som komikern Mort Sahl skulle ha sagt.

 

Mer läsning

Annons