Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hundraårig Gävlekändis föddes i Tyskland

En seg liten kändis från Gävle fyller hundra år i år. Men det är ingen infödd Gävlebo, utan en invandrare med rötter i Tyskland, och som kanske rent av hade några år på nacken vid ankomsten hit 1909. Men det var härifrån som segertåget över världen startade.

Annons

Vi kan låta historien om Läkeroltabletten börja redan 1885 när Fredrik Ahlgren lämnade Gotland för att öppna en färg- och tapetaffär i Gävle. Eller två år senare då han anställde sin 14-årige lillebror Adolf som hjälpreda.

I ett litet rum innanför butiken rörde bröderna ihop olika kemiska preparat. Det var liktornsmedlet Cellofin, Regnhbågens Gummi-Smörja, Eremiternas Underbara Samaritbalsam och patentmedicinen Amykos Aseptin – plus ytterligare 163 produkter!

Det visade sig med tiden att unge Adolf var ett geni när det gällde marknadsföring och affärer. Med orderblocket i högsta hugg reste han ut i landet med hästskjutsar och tåg för att sälja den lilla fabrikens varor samtidigt som han i egen regi sålde engelska näringspreparat, tyska cigarrer och annat smått och gott som kunde efterfrågas på den svenska landsbygden.

När Fredrik Ahlgren avled 1907, bara 49 år gammal, övertog Adolf ledningen för företaget. Och nu började det verkliga uppsvinget för det lilla företaget.

1908 lanserades en sårsalva som döptes till Läkerin och ett munvatten som fick namnet Läkerol. Ett år senare besökte Adolf Ahlgren den stora industrimässan i Leipzig där han bjöds på en svart tablett som smakade både mentol och lakrits. Den kom från firman Kleutgen & Meier i Bonn-Friesdorf och såldes i lös vikt på de tyska apoteken.

Adolf Ahlgren skrev kontrakt med tillverkaren och började samma år importera de välsmakande tabletterna. Vid fabriken i Gävle förpackade han dem i små gröna askar och sålde dem vidare med god förtjänst. Det dröjde faktiskt ända till 1916 innan man började tillverka Läkerol i Gävle.

Från första stund lanserade Adolf Ahlgren Läkerol som något av en medicinsk sensation. På 1910-talet fanns det knappt en sjukdom som inte snabbt och effektivt kunde botas med den lilla svarta tabletten – eller med munvattnet som såldes under samma namn. Åtminstone om man fick tro vad som påstods i reklamen.

Att Ahlgren själv försökte slå i folk att hans tabletter kunde ersätta ett helt apotek var väl en sak. Men han lyckades också förmå medicinska auktoriteter från hela Europa att intyga att godiset var ett universalmedel mot nästan allt mänskligt lidande. Det lär till och med ha funnits en svensk läkare som på Ahlgrens begäran hävdade att Läkerol hjälpte mot kolera.

Adolf Ahlgren förstod tidigt nyttan av tidningsreklam och hans annonser var ofta humoristiska och anpassade till olika dagsaktualiteter.

– Påpasslighet är halva reklamen, förklarade han. Annonsen ska vara lika aktuell som tidningen.

Snart var det också dags att utveckla den så kallade intygsreklamen. Nu nöjde sig inte Ahlgren längre med att välrenommerade – men ack så tråkiga – halsspecialister och hovläkare lovordade tabletterna. (Eller kanske de seriösa doktorerna vägrade skriva fler fantasifulla intyg). I stället lät han dåtidens kändisar skriftligt berätta att Läkerol var uppfriskande, lenande och välgörande. Sedan publicerade han dessa lovord i uppmärksammade annonskampanjer.

Ingen begrep hur han bar sig åt, men intygen strömmade in från nobelpristagare och kungligheter, operasångare och filmstjärnor, politiker och upptäcktsresanden. Och alla höjde de tabletterna från Gävle till skyarna.

I början av 1920-talet fick Ahlgren höra talas om en brittisk flygare som kunde skriva på himlen med hjälp av ett gammalt jaktplan och ett rökaggregat. Denne engageras omedelbart och fick resa runt en hel sommar och skriva Ät Läkerol över huvudena på häpna svenskar.

1927 satte Ahlgren upp ljusskyltar på flera håll i landet. Och året därpå satsade han stort på bussreklam. Snart var det också full fart på försäljningen utomlands. Mitt i Köpenhamn placerades en enorm neonskylt, i London sände man ut dörrknackare och i Indien åkte en elegant bil runt och gjorde reklam för varan. Samtidigt satsade man på spårvagnsreklam i Amsterdam och satte upp färggranna skyltar på gatorna i Java och på apoteken i USA.

Den slagkraftiga marknadsföringen fungerade och efterfrågan på Ahlgrens produkter bara ökade och ökade. Men trots framgångarna fanns det många som inte förstod poängen med den massiva reklamsatsningen.

– Tänk så mycket pengar du skulle haft kvar om du inte slösat bort så mycket på dyrbar reklam, sa en vän till Adolf Ahlgren vid något tillfälle.

– Ja, blev svaret. Och tänk så mycket tabletter.

Ahlgrens Tekniska Fabrik fortsatte visserligen att tillverka skokräm och golvpolish ända till 1961 men det var ändå godistillverkningen som skapade de stora framgångarna.

1912 hade den svarta originaltabletten fått sällskap av den gula Läkerol Extra och den vita Läkerol BonBons. Och redan året innan hade man introducerat Ahlgrens Bröst-Pastiller med violsmak.

I början av 1920-talet stod en ny fabrik klar som kunde tillverka chokladpraliner i femtio olika varianter och några år senare var det dags för en intensiv satsning på sockerkonfektyr av olika slag. AKO-kolan introducerades 1936 och 1953 kom de populära skumbilarna.

Några år innan Adolf Ahlgren avled 1954 lämnade han över ansvaret till sonen Bengt. Och från början av 1970-talet leddes företaget av tredje generationen Ahlgren med Robert som den lysande stjärnan.

Samma år som F Ahlgrens Tekniska Fabrik firade sitt hundraårsjubileum, 1985, såldes det till statsägda Procordia för att åtta år senare hamna hos finska industrijätten Huhtamäki och döpas om till Leaf Sverige AB.

I slutet av 1990-talet slog man ihop sina godispåsar med Malaco i Malmö och sedan 2005 heter fabriken vid Södra Skeppsbron LEAF – även om Gävleborna fortsätter att kalla den för Läkerol eller Ahlgrens.


www.ulfivar.se