Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur högt är ett tak?

Statsministern lutade sig mot oppositionsledaren och sade: ”Vi för en politik för rättvisa”! Tankarna gick till de förmögna som sopat hem tiotals miljoner på regeringens skattepolitik, och alla villaägare i storstädernas lummigare kvarter som, över en natt, sänkte skatten med tiotusentals kronor.

Annons

Jobbpolitiken, vars innersta väsen handlar om att sänka inkomstskatterna för de verkligt högavlönade, lyfts av statsministern och hans högerregering fram som den viktigaste reformen i modern tid.

Den har, säger regeringschefen, skapat 70 000 nya jobb och fyllt på sjuksköterskornas plånböcker med över 1 000 kronor! Till och med LO håller med oss! Är ni för eller mot detta?
En retorisk fråga som kräver ett personligt svar; jag studerar mitt lönebesked. Några tusen mer till en redan relativt högavlönad sedan regeringen började skvätta ut skattemiljarder över alla som har jobb. Man tackar.

Sköterskan, och andra med mer blygsamma löner, får några hundra eller mindre när avdrag gjorts för fackavgiften och a-kassan. Ute på Norrlandet, i Villastaden och Hedgrind fylls plånböckerna på med kontanter som kan noteras till två månadslöner för sköterskorna, före skatt.

Och LO? En missuppfattning, eller medveten lögn.
LO har mätt antalet jobb och den sammanlagda kostnaden; 50 miljarder i skattesänkningar ger cirka 70 000 jobb, om det finns några att söka. Det blir 700 000 för varje nytt jobb. Staten får tillbaka 40–60 procent av jobbskatteavdragets två första steg; alltså en reell förlust för staten på sådär 20–29 miljarder. Så ser LO:ekonomernas siffror ut i verkligheten.

Fredrik Reinfeldt får lägga in ett besök i LO-borgen under någon av sina många resor ut i landet. Dan Andersson står beredd med en ekonomisk grundkurs.
För Maud Olofsson finns ingen räddning i sikte. Hon stiger in under regeringens utgiftstak och kräver att alla skall anpassa sig efter den takhöjd hon, verkar det, personligen mätt ut. Att regeringar, röd eller blå, väljer tak efter ideologi och ekonomi faller henne inte in.

En självklarhet kan formuleras: Ett tak som högerregeringen lagt, anpassat efter tiotals miljarder i sänkta utgifter och skattesänkningar, är för lågt för en politik som ger mer av rättvisa, trygghet och en a-kassa som ger Volvo-familjer möjligheter att bo kvar. Men a-kassans tunga symbolik förstår regeringen inte.

Olofsson hänvisar till ett riksdagsbeslut och kräver, likt den som tror sig sitta inne med den enda och hela sanningen, att Sahlin, Wetterstrand och Ohly accepterar hennes takhöjd. Och att de därtill erkänner att ett högre tak slår sönder landets ekonomi och kastar ut oss alla i ett finansiellt kaos. Detta säger hon med ett allvar bara hon kan mobilisera.

Maud Olofsson förblir en politisk gåta, eller inte. Hennes politiska världsbild begränsas av de böljande kullarna i hembygdens landskap, där ”sossarna” bara är en del av den ”fackmaffia” som håller den fria företagsamheten i ett strypgrepp. Svart och vitt, mer komplicerat än så blir det aldrig.

Partiledardebatten blev annars en hygglig genomgång av partiernas ståndpunkter, från Jan Björklunds betygsfundamentalism till Ohlys frisinnade syn på vad som är ekonomiskt möjligt. Göran Hägglund är, när debatten inte handlar om bögar och äktenskap, en hygglig och välmenande socialkonservativ politiker. Oförarglig kan man också säga.

Maria Wetterstrand är stundtals en lysande grön agitator, omöjlig att besegra i en debatt. Lars Ohly låter sig inte rubbas på något område, och på många har han rätt.
Mona Sahlin hade inga svårigheter att besegra Fredrik Reinfeldt i tisdagskväll. I går var hon mer nedtonad, analytisk och resonerande. Hon anpassar sig till rollen som landets nästa ledare.

Mer läsning

Annons