Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hur länge vågar man vänta in sina drömmar?

Hur länge ska man vänta på drömmen?

Ni vet, skaffa det där huset i Frankrike eller öppna ett sommarkafé?

När vi sitter fast i våra vardagsjobb drömmer vi ju gärna om något annat. Snart eller senare ska vi ta tag i det. Bara allt lugnar ner sig, bara högen på skrivbordet minskar, bara livspusslet börjar kännas färdigbyggt.

Pensionen är ofta svaret.

Vi sitter vid 38 eller 45 eller 59 och planerar för pensionen som ju i bästa fall kommer en dag. Då jävlar. Då ska det hända saker.

Min pappa gick i pension efter ett liv som lärare.

Han fick golfklubbor där på slutet av arbetslivet för att vara spelduglig när den stora fritiden kom. Inte långt efter hans pensionsdag kom han och hälsade på. Ensam. Bara det var något nytt. Annars brukade det vara han och mamma - men nu var ju han heltidsledig medan hon hade några år kvar.

Vi ett av barnen till första skoldagen i ettan.

Stort ögonblick för pappa, som gammal lärare, att vara med om det. Sedan åkte vi till golfbanan i Gävle. Vi hade bokat en starttid på Avan men lätt regn rullade in, så vi satte oss och tog en fika i väntan på att regnet skulle gå över. Bara han och jag. Far och son. Mysigt.

Pappa berättade att han beställt en engelskkurs.

Det var dags för hans dröm nu.

Äntligen skulle han lära sig engelska bättre, ja, han skulle fräscha upp franskan också. Sedan skulle han och mamma resa mycket. Han berättade entusiastiskt om vilka möjligheter det fanns nu när inte en massa elever skulle undervisas varje dag.

Och så skulle han bli bättre på golf.

Och hjälpa oss med barnen.

Och motionera mer.

Regnet gick över och vi svepte det sista kaffet och gick till första utslagsplatsen. Jag slog ut. Halvbra. Han slog ut. Helt okej. Ett par slag senare var vi framme vid greenen för att putta där på första hålet.

När det var hans tur tog han en klubba som man ska slå långt med, en driver, och puttade med den. Märkligt. Skulle det vara ett skämt, eller? Jag sa nåt om det men fick inget svar.

Han vinglade till lite.

Jag frågade nåt igen. Han tittade upp på mig och blicken var tom. Det var som att titta in i ingenting. Han försökte säga något men sluddrade bara.

Där och då fick han en stroke. 66 år gammal. Eller ung.

Jag bar honom till bilen, körde mot alla röda ljuset till sjukhuset där stroken övergick i en stor hjärnblödning. Läkarna räddade visserligen hans liv men det var från den stunden på golfbanans första hål ett liv som liksom inte var hans längre.

Skadan i hjärnan var för stor.

Det blev ingen engelskkurs. Han kunde ju knappt prata svenska längre. Det blev inget resande. Han hade ju svårt att ens hitta hem. Det blev inte ens några drömmar längre. Han hade ju svårt att skilja fantasi från verklighet.

Så jag ställer frågan till mig själv och alla andra; hur länge vågar man vänta in sin dröm? Själv är jag 52 år nu. Fjorton år yngre än han var.

En sekund. En stroke. Ett liv.

Det kan gå så väldigt fort.

OLA LILJEDAHL ola@ordklotet.x.se