Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur mycket måste jag lida för smält smör?

/

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om att ha rätt. Det är en fantastisk känsla.
Ännu mer tycker jag om att berätta för folk att de har fel.

Annons

Det här är en otroligt enerverande ovana, det är jag fullt medveten om, men jag kan inte sluta. Omöjligt. Speciellt när det gäller text. Jag säger mig inte vara någon slags expert i ämnet, men lyckan jag känner när jag säger till någon att skaparglädje är ETT ord om det inte handlar om att faktiskt göra glädje på något sätt kan inte mätas med mycket.

Jag kan däremot inte erkänna att jag själv har fel. Om att rätta folk är det bästa som finns är att ha fel det absolut värsta. Det går alltid likadant:
Mina tankar går igång, Matilda, du MÅSTE göra något åt det här.
Jag har nu tre utvägar:
Dubbelkolla. Den som rättar mig kan inte ha alla hästar hemma. Jag? Fel? Aldrig i livet. Jag går igenom hela situationen i huvudet, och i värsta fall tar jag till google för att bevisa saken. Om jag trots hjälp från en himmelsk sökmotor faktiskt inte har rätt går jag vidare till nästa alternativ.
En bra ursäkt. ”Ja, men jag menade faktiskt såhär...”, för att om jag inte kan vinkla det här på något sätt som får mig att verka smart så förtjänar jag att dumförklaras helt.

Om dessa två alternativ inte fungerar måste jag svälja stoltheten och erkänna att jag faktiskt måste ha fel. Det tar emot, det känns som att tre fullvuxna, lite smått överviktiga karlar håller fast orden med sin fulla styrka – jag har trehundra kilo som säger att jag inte ska erkänna att jag har fel. Jag skäms, och undrar hur kommer synen på mig nu förändras? Kommer jag för all framtid vara Matilda, Hon Som Hade Fel? Herregud, hur ska det här gå?
Jag sväljer, blicken flackar, jag knyter händerna och tar ett djupt andetag. ”Jaja, okej. Det var inte viktigt ändå – ingen kunde veta något sånt.” Jag säger det fort, i ett enda andetag, allt för att göra mitt lidande ännu kortare.

Jag har öppnat dörren, helvetet är löst. Nu kommer all respekt som någonsin fanns för mig försvinna helt.
Då kommer domen. Orden jag bävat för i två hela minuter sedan jag fick de hemska nyheterna om mitt misstag. Vågar jag lyssna? Vill jag egentligen höra hur dum jag är?
En litet skratt, för detta beteende är egentligen något som är väntat när det kommer till mig, och sedan, meningen som kommer följa mig för resten av livet.
”Matilda, vem tror på fullaste allvar att man kan stoppa in margarin paketerat i aluminium i micron?”

Mer läsning

Annons