Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur svårt kan det vara?

Annons

Axel, 78 år, och Anna-Stina 74 år, bor i en av Gävleborgs kommuner. De har kunnat bo kvar i sitt eget hus med hjälp av hemtjänst, trots att båda makarna börjar bli litet skröpliga och inte ser så bra längre. En dag snavar Axel i trappan och faller. Han har ont och är omtöcknad.
Anna-Stina kallar på ambulans och Axel förs till sjukhus. Där blir han kvar några dagar, men är snart hemma igen eftersom han inte behöver sjukhusvård.
Nu är Axel än mer ostadig på benen. Han är fumlig och rädd att falla igen. Det gör han också och det blir en ny transport till sjukhuset. Det här tär även på Anna-Stina. Hon vet ju att han snart är hemma igen, mer skör än tidigare. Hon kan inte hjälpa honom, kroppen orkar inte.
Efter ett tredje fall och ny sjukhusvistelse vill inte Axel mer. Hemkommen går han inte upp ur sängen, han äter inte och tynar av. Snart är Anna-Stina ensam.
Det hade inte behövt gå så här för Axel och Anna-Stina. Axel kunde ha fått hjälp och rehabilitering genom en vård på mellannivå, en sluss mellan sjukhuset och den egna bostaden.
Det är egentligen så det ska gå till. Den äldre är ju inte helt återställd enbart genom att skrivas ut från sjukhuset. Rehabilitering ska sättas in, antingen genom vård på närsjukhus eller genom insatser i hemmet. Dessvärre händer det alldeles för ofta att patienten hamnar mellan stolarna i vården, i glappet mellan landstingets sjukhusvård och kommunens insatser i hemmet.
Behovet av en vård på mellannivå har varit känt i mer än tio års tid. Det finns ingen naturlag som säger att en människa som är färdigbehandlad på sjukhus är i ett skick som krävs för att klara det dagliga livet i hemmet.
Det märkliga i Gävleborg är att landstinget och kommunerna inte förmår lösa behovet av rehabilitering efter sjukhusvistelse med vård på mellannivå. Det finns ett väl fungerande exempel att följa - inom länets egna gränser. Det är Ljusdalsmodellen, där kommunen och landstinget samarbetar med just den här sortens närsjukvård. Om makarna Axel och Anna-Stina bott i Ljusdal så hade han förmodligen levt idag.
Det kan inte handla om pengar, kostnaden blir betydligt högre med upprepade ambulanstransport till och från vården på sjukhuset. Och då är det mänskliga lidandet och en ständig otrygghet inte inräknade, det svårt att uppskatta sådant i kronor och ören.
Nu ser landstinget och kommunerna tillsammans över hur problemet med vård av multisjuka äldre ska kunna lösas. Det är inte tillräckligt. En närsjukvård med rehabilitering tillbaka till ett normalt liv behövs för alla äldre, i hela länet. Hur svårt kan det vara att göra som i Ljusdal?

Pälla Elfström, landstingsledamot, (FP)

Mer läsning

Annons