Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur tänkte Pippipoliserna?

En självklar ståndpunkt borde vara att ingen har rätt att å andras vägnar tillrättalägga det förflutna och/eller konstnärliga verk.
Men det tycker inte Arbetarbladets ansvariga utgivare, och tidningens politiska redaktör.

Annons

Att klippa i Pippi är bra, skrev båda på var sitt håll i går. I en bloggkrönika respektive ledare.

Som om frågan vore lätt som en plätt.

Det är den ju verkligen inte. Särskilt inte för den som i vanliga fall uppträder som tidningsriddare av det fria ordet.

Det handlar alltså om veckans uppflammande debatt, efter nyheten att SVT censurerar bort n-ordet (med mera), ur tv-filmerna om Pippi Långstrump.

Astrid Lindgrens berättelser ansågs inte rasistiska i sin tid. Lästa i vår tid är de uppenbart rasistiska.

Hennes avsikt var givetvis inte att förnedra någon. Ombedd av en redaktör i dag hade hon förmodligen skrivit om. Som barnboksfiguren Lilla Hjärtats skapare gjorde, bara härom året. Efter en liknande debatt och till synes mer eller mindre motvilligt.

Självcensur kan givetvis vara ett uttryck för att man vill bidra till ett bättre samhälle. Eller ett tecken på diktatur. Det är som sagt komplicerat.

Men en självklar ståndpunkt borde trots allt vara att ingen annan har rätt att ändra i efterhand.

Ett alternativ är att publicera/sända daterade verk med en förklarande presentation/ett förord. Vilket är en brasklapp som friar avsändaren (tv-kanal, förlag). Men som inte garanterar att budskapet når den unga publiken.

Så ta bort ordet för barnens skull, säger censurförespråkarna. Det låter ansvarsfullt och rimligt.

Den gamla Sovjetmakten ägnade sig på liknande sätt åt att retuschera fotografier. Man kan se spåren av ansikten som skrapats bort. Personer som blivit misshagliga utraderades.

Historieförfalskning i dag är dock svårare. Även om digital teknik inte lämnar fläckar efter bortskrapade detaljer och ord så sätter debatten om dem outplånliga spår.

Och originalen finns kvar, på vindar och i arkiv. Forskare kan fortfarande studera historien även om nyversioner fått tillhyfsade formuleringar. Det går inte att mörka det som gjorts. Även om barnbarnen inte läser en exakt likadan ”Pippi Långstrump i Söderhavet” som mormor gjorde.

Kan därmed påstås att modern censur inte är lika farlig som den dåtida? Ett argument för Pippipolisen?

Mot detta resonemang kan dock anföras skrämmande exempel. Till exempel har Sverigedemokraterna lyckats väldigt bra med att sudda bort färgen i sitt bevisligen bruna förflutna.

Vilket bland annat beror på att numera är till och med en politiker en sorts berättelse – uppdiktad av en pr-byrå. Människor designar självbilder. Varor säljs med drömmar. Det mesta runt omkring oss är fiktioner. Allt färre saker går att lita på; nakenbildshotet mot Emma Watson var ett marknadsföringstrick.

Vilket i och för sig borde göra framtida generationer hälsosamt misstänksamma och medvetna. Vaccinerade mot att någonsin ta det för givet, som de läser och ser.

Men en självklar ståndpunkt borde trots allt vara att ingen annan har rätt att ändra i efterhand. Om barnkultur utses till pedagogiskt undantag, vad blir nästa undantag?

Massor av böcker ansågs inte sexistiska på sin tid. I vår tid är de uppenbart sexistiska. Ska vi lägga dem i en jättesäck och knyta till?

Eller ännu värre. Beroende på vem som har makten. Det kan vara feministisk litteratur som hamnar på bålet.

Ingen kan komma och påstå att frågan är lätt.

Fem bokstäver och några klipp i en barnunderhållning är kanske inget att tjafsa om, när en viktig kamp mot rasistiska tendenser kräver krafterna. Eller så är det nödvändigt att hålla på ordningen, just därför.

Dagens Nyheter publicerar i höst en serie där man löpande presenterar ”150 kulturhändelser som skapade Sverige”. I går var det som av en händelse Astrid Lindgrens tur med ”Pippi Långstrump”, den första boken från 1945.

Hon förändrade hela världens barnlitteratur, skriver DN.

De tio viktigaste av dessa svenska kulturhändelser ska framöver utses av läsarna. Kommer det att kännas suspekt att rösta på Pippi? Tänk om följden av censuren i själva verket blir att vi ger bort Pippi till rasisterna.

Klippa eller inte. Som om frågan skulle vara så himla lätt.