Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur tar man farväl till livet?

Hur tar man adjö av sina nära och kära när man är döende?
I fem år har Helena Lundbäck levt med cancer. Hon bestämde sig för att skriva en självbiografi som ett sista farväl.

Annons

I Ullfors bruk, söder om Tierp, står de gamla brukshusen på rad. Hit flyttade Helena Lundbäck och hennes man för tolv år sedan. De föll för de vackra omgivningarna och det gamla änkehuset från 1700-talet som andas historia i varje träfiber. Solen strilar genom trädens lövverk, i hagen frustar hästarna, kläderna hänger på tork mellan två träd och hunden Valle springer i åttor runt Helenas ben. Sommaren dröjer sig kvar. Idyllen vore total om det inte vore för att Helena är döende.

– Jag kan inte planera för framtiden eller se framåt. Jag kommer att dö i cancer. Jag har det i lungsäcken, levern, skelettet och bukhinnan. Den kommer upp lite här och där.

Tre gånger om dagen tar hon morfin mot smärtorna.

Cancern upptäcktes 2011. Då hade Helena varit sjukskriven på grund av utmattningssyndrom men precis tagit sig tillbaka på arbetsmarknaden och fått jobb som administratör på en gymnasieskola i Uppsala. Efter en kort tid på sitt nya jobb drabbades hon av svåra magsmärtor.

Efter att ha åkt ut och in på ett antal undersökningar upptäcktes till slut tumören. Hon hade drabbats av tarmcancer. Sedan dess har hon genomgått två stora operationer och 37 cellgiftsbehandlingar.

Läs mer: Strålning som ska bota cancer utan att skada

2012 gjordes på Helena en omfattande operation enligt den så kallade Sugarbakermetoden. Specialisten doktor Haile Mahteme utförde det stora kirurgiska ingreppet. Uppsala landsting ville inte betala för operationen så Helena bekostade den själv med hjälp av en stödinsamling som gjordes för henne.

Operationen tog åtta timmar. Hela magen öppnades från bröstben till blygdben. Flera millimetersmå tumörer såväl som några basketbollsstora, brändes, skrapades och skars bort. Dessutom var läkaren tvungen att avlägsna hennes äggstockar, äggledare och livmoder. I slutfasen av ingreppet hälldes varm cytostatika i buken för att förstöra all eventuellt kvarvarande cancervävnad.

– Jag tror att det är den operationen som gjort att jag levt så länge.

Alla samtal är viktiga, varje ord som sägs. Även det som inte sägs. För hon vet inte vilken dag som är den sista, eller hur lång tid hon har kvar.

– Det är inget normalt sätt att leva, att vänta på att man snart ska dö. Vi ska alla dö men jag har döden sittandes här hela tiden, säger hon och klappar sig själv lätt på axeln.

Det är inget normalt sätt att leva, att vänta på att man snart ska dö. Vi ska alla dö men jag har döden sittandes här hela tiden.

När man vet att man snart ska dö lever man annorlunda då och försöker hinna med saker som det inte funnits tid för tidigare?

– Jag har inga planer på att förverkliga en massa drömmar innan jag dör. Jag drömde förut om att få se norrsken och det fick jag göra i vintras. Det vore också kul att få åka hundspann, det verkar härligt...

Hon har lärt sig att uppskatta de enkla sakerna i tillvaron, som att vara i skogen och plocka kantareller, gå ut med hunden, andas, slippa handla så mycket, laga mat och hämta grönsaker från det egna trädgårdslandet.

– Men det är inte alla dagar som är lycksaliga. Jag vill bara ha det så bra som möjligt den tid jag har kvar. Jag har i alla fall blivit snällare mot mig själv, det känns skönt att jag kommit så långt.

Sedan en tid tillbaka, får Helena när hon behöverdet, specialistvård i hemmet av ett palliativt team.

– De är fantastiska och kommer hit när jag behöver dem. Första gången jag träffade dem blev jag trygg. Tack vare deras hjälp står jag ut lite till.

Helena har förberett det mesta kring sin död och begravning.

– Jag vill helst dö hemma med min familj samlad omkring mig, och att det blir lite som en fest.

2012 började Helena blogga om hur det är att leva med cancer. Många av hennes följare är också cancersjuka. När det stod klart att cancern blivit obotlig, började Helena fundera på hur hon en dag skulle kunna ta adjö av alla nära och kära.

– Jag har många relationer att ta hand om, många barn och barnbarn, och vi älskar varandra. Skulle jag skriva ett brev till var och en eller göra speciella presenter? Då bestämde jag mig för att skriva en bok och berätta om vad jag har varit med om och vem jag är.

Alla borde skriva en bok om sitt liv, tycker hon.

– Det skapar lugn om man har ett liv i kaos. Det vore även en tillgång för släktforskningen.

I somras blev hennes bok "Jag var lång när jag var liten" klar. Den riktar sig först och främst till familj och vänner men även många andra har köpt hennes bok.

– Under skrivandet fick jag tid att sortera livet som består av så många saker. Jag kände mig hel och kom till insikt om att jag levt ett rikt liv. Jag är jättenöjd med mitt liv men väldigt missnöjd med att jag inte får leva tills jag blir riktigt gammal.

Fakta Helena Lundbäck

Ålder: 58 år.

Familj: Maken Peter, fyra barn, två bonusbarn och sju barnbarn.

Bor: I det gamla änkehuset i Ullfors bruk, söder om Tierp.

Gör: Är sjukskriven men har arbetat som bibliotekarie, på reklambyrå och som marknadsförare åt en teater.

Intressen: Litteratur, teater, musik, bildkonst, människoöden, barns utveckling och trädgård.

Tacksam för: Att jag lever ett rikt liv och att jag får leva i kärlek.

Ångrar: Förflugna ord, men det ingår väl i varje människas liv.

Blir glad av: Landet, livet, mat, när människor gör saker för andra.

Blir arg på: Egoism. Girigheten som driver många politiker och företagsledare, en slags dumhet. Människor i maktpositioner som inte tar sitt ansvar.

Grät senast: I går för att jag var så trött. Jag gråter en skvätt rätt ofta.

Tror på: Att vi använder vår godhet mer än vår ondska.