Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur tråkig får en film vara?

Annons

Sssch! Filmen börjar nu.

I ett förtorkat mexikanskt landskap. Solen, hettan, stillhet. Ingenting som rör sig. Inte ens kameran.

En röd bil kör in från högra kanten i bilden – och ut genom vänstra kanten i bilden.

Duns. Tystnad, förutom en ihållande blåst.

Inget mer händer. Tadam. Inget mer händer.

Som publik börjar man kanske bli lite otålig.

Oj, nu promenerar en tonårskille in från filmbildens ena kant.

Han fortsätter tvärs över duken och försvinner ut igen genom filmbildens andra kant.

Borta. Inget mer händer. Tadam. Inget mer händer.

Tystnad. Dallrande hetta. Vindens tjut.

Men hallå, inte gick vi väl på bio för att se gräset växa?

Filmen ”Lake Tahoe” väcker frågan om hur långsam och enahanda en film får vara.

”Lake Tahoe” är långsam. Och enahanda.

Killen i röda bilen har kört in i en telefonstolpe. Han går till fots tillbaka in till en sömnig stad för att leta reda på en verkstad. Det finns många verkstäder. Stängda verkstäder. Konstiga verkstäder.

Tja. Det tar sin tid att hitta rätt reservdel.

Dagen går.

Jag ljuger inte om jag påstår att hela dialogen i filmen skulle rymmas på ett A4.

Man tror kanske att det måste hända en massa saker hela tiden för att en film ska vara intressant.

Det stämmer egentligen inte.

Lika lite som det motsatta stämmer. Inte ens all action i världen kan garantera att du håller dig vaken.

På ytan händer mycket litet i ”Lake Tahoe”. Under ytan sker desto mer.

Vem är killen? Vart var han på väg? Varför?

Han rör sig sömngångaraktigt från verkstad till verkstad i en dammig, tynande, bortglömd ort vid världens ände.

Stämningen i staden är som han känner sig. Bedövad.

Det är olidligt spännande!

Det är också lite grann som att titta baklänges.

En katastrof har inträffat i några personers liv. Men det vi får se är alltså inte berättelsen om katastrofen utan bara berättelsen om en vardaglig händelse – trasig bil som måste lagas.

Det avgörande för filmen har redan hänt.

Vi ser istället hur människorna har påverkats (de måste också lagas).

Som när du möter någon som ser ledsen ut och först inte vågar fråga varför, men orsaken uppdagas till slut.

Allvarligt. Jag hade aldrig tråkigt på ”Lake Tahoe”. Men om så vore. Så hade det varit värt att ha tråkigt i 85 minuter av livet. För just den här upplevelsen.

Mer läsning

Annons