Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hysterisk skrattinjektion med 123 Schtunk

/

Annons

Den kanske mest klassiska pjäsen av alla pjäser, tragedin om Romeo Montague och Julia Capulet får en hysterisk skrattinjektion i 123 Schtunks tappning.

Trion turnerade med uppsättningen i både Sverige och Finland under 2006 – 2008. Men i den uppfräschade versionen har clownerna ordnat ny och egenskriven musik. Berättandet är rappt och utnyttjar med fördel de bisarra och tacksamma partierna i Shakespeares manus från 1597.

Alla som är bekanta med 123 Schtunk sedan tidigare, kan räkna ut att Shakespeares berättelse bara är en bisak i sammanhanget medan den delvis improviserade humorn står i första rummet. I den fullsatta teatern trängs både gammal och ung. Och efter ett tag skrattar de flesta.

Lasse Beischer gör en mycket minnesvärd Romeo (och andra roller under kvällen). Bland annat landsförvisas han från Verona till Valbo. Efter att ha rådfrågat publiken får han höra att det enda värt att veta om Valbo är IKEA, whisky och ettans buss. Gävlepubliken visar sig också vara väldigt mordisk när Romeo står inför en av sina svåraste stunder.

I vanlig ordning sitter ingen säker under 123 Schtunks föreställningar. Trots att man betalat inträde kan det hända att det blir ombytta roller för vem som sitter och betraktar och vem som förväntas agera på scenen.

Några i publiken blir förstås även återkommande hackkycklingar, till alla andras förtjusning. Ett exempel är Stefan på banken som bjuder stort på sig själv. Men allt är givetvis väldigt kärleksfullt utfört och någorlunda kontrollerat av trion. Egentligen klarar en stor del av dialogen och skämten inte av att stå för sig själva. Men inom trion uppstår en väldigt fin dynamik av samspelthet och lekfull kreativitet som smittar av sig.

Mitt bland allt tramsande finns också en skärpa och ett allvar eftersom ensemblen valt att använda delar av Shakespeares dialog. Dessutom räds inte trion att ibland hoppa över skämten i vissa känsliga nyckelscener för att istället spela allvarsamt. Kontrasten gör att föreställningen når ett mycket större djup. Och publiken hinner bli lagom avväpnad innan trion slår till med nästa skämt som verkar ge några skrattande personer på balkongen nästan svårt att andas.

Annons