Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I Hofors finner den hetlevrade riksdagsmannen ro

Opinionsundersökningar i all ära men det är genom att snacka med folk på bruket i Hofors som Raimo Pärssinen får en känsla för hur de politiska vindarna blåser.

– Inför valet 2006 visste jag att det skulle gå åt helvete, avslöjar Socialdemokraternas riksdagsman som kallats för både brutal och oförskämd av finansminister Borg.

Raimo Pärssinen bjuder på kaffe på den egenhändigt byggda altanen. Från villan i Muntebo sträcker sig en vidunderlig utsikt över sjö, skog och berg. En häck med vildrosor vårdas dock kärleksfullt för att försvåra insynen för förbipasserande på gatan utanför. Han berättar om en frilansreporter från Tv 4 som kom för att göra ett inslag och muttrade ”ni riksdagsmän bor bra ni”.

– Jag blev lite sur, tyckte väl att det var ett jäkla sätt, och svarade honom att så här bor de flesta Hoforsbor.

För Raimo Pärssinen har humör och har blivit kallad både brutal och oförskämd av Moderaternas Anders Borg under en diskussion om skattesänkningar. Det är inte enda gången han hetsat upp sig i talarstolen.

– Min fru brukar titta på debatter där jag är med och säger hela tiden åt mig att jag måste lugna ned mig.

Bilden av den hetlevrade riksdagsmannen är kanske överraskande för alla som sett honom i Hoforspolitiken.

Bitarna föll på plats

Den låga profilen på hemmaplan är ett medvetet val. Dels finns ett motstånd i kommunfullmäktige att prata rikspolitik, dessutom vill han låta andra komma fram.

Det är orättvisor som får hans känslor att svalla. Han vill ha ett samhälle utan klyftor där alla ges samma möjligheter. Som höginkomsttagare ser han det som självklart att bidra med mer samtidigt som personer med mindre förmåga ska få stöd och hjälp.

– Vi kan inte förlita oss på en liten elit.

Grunden till hans patos lades under uppväxten i en invandrarfamilj med föräldrar som slet ont för att ge de sex bröderna mat på bordet.

Det politiska uppvaknandet kom i ”lumpen” när han såg vilka skillnader det fanns i samhället.

– Vi hade en riktig rasist på luckan som ville att vi skulle åka ned i parken i Jönköping och spöa slöddret.

Alla bitar föll sedan på plats när han gick några fackliga utbildningar genom jobbet på dåvarande SKF. Trots tre mandatperioder i riksdagen kallar han sig fortfarande för metallarbetare.

Och någon politisk drömpost, eller karriärsträvan, har han inte.

Han är nöjd om han får vara med där resultat uppnås – i vilken roll är mindre viktigt. Skulle han åka ur riksdagen i höst finns andra politiska arenor att driva frågor i – men inte som lobbyist. Frågan får honom att rynka bistert på pannan.

– För mig är politik något som måste komma inifrån, det är inget jobb. Jag vill leva med politik och uttrycka mig genom politik.

Hur stort inflytande har du?

– I Socialdemokraterna har jag stort inflytande. Jag sitter med i partistyrelsen sedan 2001 och har bra kontakt med partiledningen.

Vilka är dina styrkor?

– Jag har känslor och är empatisk. Det är skönt att få släppa loss känslorna och brinna. Sedan är jag orädd. Är något fel så säger jag till, jag känner mig så pass trygg i mig själv.

Svagheter?

– Jag kan bli för arg (skratt). Jag skulle kunna jobba mer, men det känslan har man väl alltid.

Extra stolt är Raimo Pärssinen över att han för några år sedan stoppade förändringar inom AMS som skulle ha drabbat arbetslösa.

– Det mesta arbetet sker bakom lyckta dörrar. Jag var med i många interna samtal och lyckades ändra på förslaget.

Ett nederlag som svider är när Socialdemokraterna beslutade att privatisera delar av järnvägen. Dåliga erfarenheter från när Ovako delades upp i sju olika bolag fick honom att strida emot.

– Där förlorade jag debatten och fick ge mig. Då kände jag mig ensam och liten.

Ensam och liten känner sig Raimo Pärssinen sällan nu för tiden. Tolv års erfarenhet av riksdagsarbete ger honom trygghet – trots att tillvaron är speciell, långt ifrån så glamorös som många tror. Kraft och inspiration hämtar han från de många gruppbesök som han tar emot.

– Jag älskar att stå på en låda och prata med ”gubbarna”. Jag är mindre bekväm på fina middagar, då blir det för stelt.