Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I väntan på vad?

/

Annons

Efter en timme och fem minuter reste jag mig och gick. Hade inte tid att vänta längre, det var bråttom hem för att fylla kvoten; att göra ingenting. Vi pensionärer har fullt upp och har inte ro att vänta 65 minuter på en läkare.
Och så många som gick före! De såg lika friska ut som jag, så varför denna långa väntetid? Frågorna hopar sig, men svaret är väl enkelt: Den trygga offentliga vården sorterar efter eget huvud. Sjukast först. Omodernt.

Riskkapitalisterna, som kan mäta av alla marknader, tar gärna över hela vårdsektorn, (ingen ekonomisk risk alls där) har förstått vad det handlar om; den som betalar för sig har företräde. Money talks, heter det på svengelska.

Doktorn på min underbara vårdcentral, normalt utan väntan på läkare och sköterska, sorterade kanske bort mig som icke akut. Röda utslag över hela kroppen, stark klåda och som ett nypon i ansiktet går nog att leva med. Men vilken, av mina hundratals mediciner, ger mig detta? Är det hjärtmedicinen,som håller mig vid liv? Eller pillret för magen? Svaret ges på Akademiska, om några dagar. Jag kliar mig tills dess.
Men om operationen går snett och jag förvandlas till ett vårdkolli, vem väljer åt mig då? Hugger Carema in, eller finns plats på lokalt äldreboende? Jag skriver in det här: Aldrig privat omsorg. Tack. Inte under några omständigheter. Jag biter mig fast i gungstolen om någon tänker skicka mig till Carema, enkel biljett.
För säkerhets skull kräver detta viss värdighet också på slutet. Fortsatt boende i en kommun med rött styre, är garanten för det, trots att regeringen beordrat ”konkurrens” i vården, som för apoteken och skolan. Borgerliga säljer gärna ut så mycket vård, skola, omsorg som det bara går, till den som bjuder lägst.

Men att svälta ihjäl, bli liggande med för lätt blöja, eller nedsmord i sin egen skit är inga ljusa framtidsutsikter. Torr blöja, torkad i baken och mätt också på den yttersta dagen är inte för mycket begärt.

Carema, som sätter vinst före vård, gör andra prioriteringar. Ett riktigt bra år faller bonusar ut till de chefer som sparat mest och så bidragit till de väldiga vinster som forslas till skattebefriade öar i avlägsna vatten. Den sortens valfrihet, ömt vårdad av högerregeringen och alla dess knapptryckare är frihet för de bemedlade.
När Carema avslöjas ojar de sig; det här var verkligen inte det vi menade med frihet. Carema är ett undantag, inte regel. Men den som läser på ser hur argumenten anpassar sig efter den krångliga verkligheten. När kulisserna faller ihop skrapar högerns marknadsfundamentalister ihop resterna. Konkurrens är målet, utförsäljningar medlet.
Men vård är inte vilken business som helst, trots att Göran Hägglund försäkrar att han vill allas vårt bästa, också de icke risktagande kapitalisterna.
Men alla med minsta erfarenhet av vård och omsorg vet ju att det enda som ger rejält överskott är färre personal.
Halvtorra blöjor, nersmord eller uppgivenhet inför den dement matvägrande, som Anneli, 90, ger hygglig utdelning, men bara på marginalen. Det är färre vårdare som skapar de fina, garanterade vinsterna.

Jag vägra bidra, också om jag är dement, svältande eller bortom allt hopp.

Mer läsning

Annons