Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Idag hedrar vi patriarkatets offer

Annons

Elsa Eschelsson. Första gången jag hörde talas om henne var i Agnes Wolds sommarprat 2014. På juridiska institutionen i Uppsala minns jag inte att någon pratade om henne under mina år som student, trots att det var just där Eschelsson verkade under hela sitt juridiska värv under 1800-talets slut och 1900-talets början. En verklig pionjär som sprängde gränser men till slut slog i samtidens glastak och förnekades möjligheten att bli professor inom civilrätt var efter hon tog livet av sig.

Elsa Eschelsson kämpade mot sin samtids mening om kvinnans kapacitet och briljerade i sina juridiska kunskaper. Hon blev som första kvinna licentiat och doktor i juridik. Men professor fick hon aldrig bli, det satte patriarkatet stopp för. Man ville inte ha konkurrens av kvinnor och använda all sin makt för att hindra Eschelsson och andra kvinnor från att nå professorsgrad.

Men det fanns också större människor än så. Fakultetsopponten sammanfattade exempelvis hennes avhandling på följande vis, enligt uppgifter i en artikel i Svensk juristtidning från 1960, författad av Maud Ekeberg, och erkände hennes briljans:

"Det är en njutning att från de vanliga juridiska avhandlingarna, dessa mosaikarbeten, sammanplock, citat och åsikter, hämtade ur de mest olikartade författare, äntligen få dröja vid ett arbete, som, om än författarinnans första, dock vittnar om verklig originalitet och sammanhållet av enhetlig åskådning."

Patriarkatet är smartare idag än vad det var vid sekelskiftet, men är fortfarande ett patriarkat som inte vill ha konkurrens. Flickor som föds idag kommer, om inget radikalt förändras, dö utan att någonsin ha fått leva i frihet, i ett samhälle fritt från könsförtryck.

Över 100 år har nu gått sedan Eschelsson berövades möjligheten att bli professor men strukturerna lever kvar. Patriarkatet sitter även idag på makten precis som det gjorde då det hindrade Eschelsson från att bli professor. Idag är den aktiva och direkta diskrimineringen av kvinnor dock ofta ersatt med den strukturella. Lägre löner, sämre arbetsvillkor, mer obetalt arbete i hemmet. Det liksom bara blir så, män får lite mer och kvinnor lite mindre, inte för att någon haft ont uppsåt, inte för att någon fattat ett aktivt beslut om att det ska vara så, men för att det är så hela vårt samhälle är programmerat. Lite mer till män, lite mindre till kvinnor, eller, snarare, mycket mindre till kvinnorna. Oavsett om det handlar om arbetad tid, löner, pensioner eller karriärmöjligheter.

Deltidsarbetet som för alldeles för många kvinnor blivit till en fattigdomsfälla både under yrkeslivet och vid pension, fortsätter vara en naturlig del av kvinnodominerade branscher. Inom arbetaryrken arbetar ungefär hälften av kvinnorna deltid enligt LO. Och de flesta arbetar inte deltid frivilligt. Den absolut vanligaste orsaken till deltidsarbetet är att kvinnor i arbetaryrken inte erbjudits eller kunnat hitta heltidsarbete.

Samma samhällsordning, olika århundraden, olika klass, samma resultat.

Att könsmaktsordningen ser likadan ut idag som den gjorde vid mänsklighetens begynnelse är vår tids största politiska misslyckande. Därför borde också det politiska Sverige enas i ett löfte till landets kvinnor om jämställdhet i vår tid.

När Elsa Eschelsson dör skriver Kerstin Hård af Segerstad följande om henne i Dagny, tidskrift för Sveriges kvinnorörelse:

"Få, äfven bland de kvinnliga studenterna i Uppsala, kände henne nära. Men känslan af att hon fanns betydde för mången ofantligt mycket, vissheten om hennes arbete för sin vetenskap och för kvinnornas sak."

Idag minns vi patriarkatets offer, och hedrar alla kvinnor som kämpat och fortsätter kämpa för rätten till ett liv fritt från förtryck.

En dag, skall segern bliva vår.