Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Idioti på liv och död

När vi i dag hör ordet ”duell”, är det inte blixtrande stål och blodrosor över vita skjortor som flashar igenom vår fantasi, utan snarare mer tråkgrå politiker som möts i en oengagerad debatt.

Annons

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt duellerar så ofta att deras debatter mer framstår som äktenskapligt käbbel än ideologi på liv och död (vad många skilsmässor som skulle kunna förhindras med KG Bergström som moderator, förresten).

För inte så länge sedan – den sista duellen i Sverige med dödlig utgång utkämpades 1816 – var dueller däremot i högsta grad på liv och död, en våldsam realitet i noblessens liv, fruktade men också omhuldade.

Författaren och fäktaren Henning Österberg har skrivit en intressant historik över duellen, med svenska exempel som kompletterar den internationella utgivningen i ämnet. Anekdoterna faller lika tätt som bloddropparna i texten, med förkärlek för perifera fakta och makabra detaljer. Stundtals repetitivt, aldrig torrt.

Dueller, vilken bisarr företeelse egentligen!

Från början hade de sin funktion, antar jag, i ett rättslöst samhälle, där tvekampen man mot man var den enda utvägen och, vilket Henning Österberg påpekar, ett sätt att undvika långa och variga släktfejder à la isländska folksagor. Det finns en banal och brutal elegans i två klingor som möts i ett simpelt surrogat för rättvisa.

Vad jag inte kände till, vilket kanske bara bevisar min okunskap, var hur duellerandet senare i historien inte bara förbjöds av kungamakten, utan även bestraffades hårt. Duellerandet utmanade statens våldsmonopol, en privat rättsskipning som tog vägen via svärdet och inte tinget, som dessutom berövade livet på och lemlästade den för krigslyckan viktiga aristokratin.

För duellerandet har alltid varit adelns genväg till att lösa dispyter och tvätta fläckade anseenden. De som deltog i dueller fick oftast fly landet för att slippa fängelse eller till och med dödsstraff.

När vi i en modern kontext hör ordet ”hederskultur” är det i helt andra samband, men i duellernas tid var hedern central i samhällseliten, och minsta skymf kunde leda till en uppgörelse med korsade klingor. Man får en känsla av att läsa boken att alla i aristokratin ständigt med kliande fingrar tafsade på värjan, redo att dra blankt. Att vara adlig måste ha inneburit en ständig skräck att utmanas i en duell eller, än värre, se sig tvingad att utmana till duell för att rädda sin ära.

Från vissa håll i samhället, i synnerhet de till åldern komna hållen, hör man ibland gnäll om att hedern saknas i samtiden. Kanske det, men att döma av ”Korsade klingor” bidrog hedern mer till idioti och ett våldets tyranni än till goda ting.

Duellerandet har inte grasserat fritt under historien och plötsligt upphört. Nej, det har gått i vågor, följt tidsandan och låtit sitt stål skina i gryningen under vissa perioder, vilat i svärdsskidan under andra. Duellen har också använts som en distansskapande markör av adeln under perioder då borgerligheten har nafsat för nära under dem. ”Det har påståtts att duellerandet – förutom riskfyllda sysselsättningar som jakt, hästkapplöpningar och hasardspel – blev det yttersta exemplet på aristokratins avståndstagande från medelklassens materialism”, skriver Österberg.

En sådan tid lever vi i, när en bonde från bushen i Ockelbo får äkta landets kronprinsessa. Överklassens privilegier hotas. Kan man hoppas på en revival för duellerandet? Fläskkotlettsfrisyrerna kring Stureplan behöver decimeras.

Annons