Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Idisslaren Söderlund

Gissa varför det är en ritning över ett stall på Lotta Kühlhorns omslag till Mats Söderlunds diktsamling? Linjerna visar bås, kättar och foderbord. Boktiteln lyder: ”Komage”.

Annons

Kanske borde hon gjort ett schema över kossans matsmältning i stället, för dikterna följer minst av allt gammalmodiga ritningar. Ingenting i Söderlunds poesi rimmar så rätvinklat som mått och rutiner gör i en lagård för uppbundna djur.

Tänk att sätta i sig något livsviktigt, tugga, svälja, hitta igen det redan tuggade och idissla det! Då smakar det annorlunda, fast materialet är detsamma. Så gör Mats Söderlund. Han återanvänder fraser, kanske bara vänder litet på dem. Han tar om hela dikter, och lägger då ihop korta rader, så att sammanhanget blir tydligare.

Alla orden i en dikt kommer tillbaka 55 sidor senare, då som prosatext. Vad har hänt sedan dess? Har min insyn i hans värld förändrat min förståelse? Hans experiment är överraskande och tankeväckande.

En modern diktsamling kan behöva läsas om många gånger för att öppna sig. Att en poet återanvänder viktiga uttryck hör också till. Men att som Söderlund repetera hela dikter, det är ovanligt. Han idisslar och vi får idissla. Redan första läsningen av boken blir en omläsning, då man kollar skillnader och effekter.

Likheten med barns sätt att läsa blir tydlig. Man läser en barnbok flera hundra gånger och blir ett med den. Nu tar jag två rader från sidan 97. Samma ord står på sidan 32. Båda versionerna handlar om att vända åter:

Att ta om behövs. , så börjar boken och på nästa sida minns han:

Två nästan likadana dikter med samma namn, ”Komage”, skiljer sig åt genom att den första dikten står spridd över sidorna, med orden liksom tvekande, enstaka. I nästa dikt tycks de ha hittat varann, där på strandängen med klipphällar och trampad betesmark.

Tvååringen, som finns i dessa tvillingdikter, , det vill säga skapar själv allt som syns. Jag trodde Eyvind Johnsons ord ”Strändernas svall” var upptagna, men det är de tydligen inte! En ny Odysseus, kanske den förrymda tvååringen som vuxen poet, är bestämd på att man kommer tillbaka. Johnson hävdade att eftersom allt förändras så att man inte kan komma tillbaka.

Mats Söderlund skriver:

Dikten avslutas med en n