Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Idol är rätt trist och slätstruket

Annons

Det är tre personer kvar i TV4:s långkörare ”Idol” och nöjesnyhetsbyrån TT Spektra har pratat runt med lite folk om årets säsong.

”Det saknas någon som är annorlunda och skapar hysteri”, säger till exempel Kenny Mattson som är programchef på Gröna Lund.

Han saknar Johan Palm, den blonda lilla killen som knappt hade kommit ur målbrottet när han kom med i ”Idol” och charmade till sig gallskrik, pussar och sprutande tårar från fansen.

I år finns inga såna. Alla sjunger habilt men ingen får publiken att kissa ner sig av förtjusning.

Möjligen är Jay Smith med sina svartsminkade ögon och sitt knarkande nån som kan bli en kändis, enligt Annika Leone som jobbar på Expressens kändisbilaga Extra.

Om det nu är kändis man ska bli.

Den nuvarande juryn är ju en miljon gånger bättre än den förra, och tycks vara intresserade av att hitta framtidens stjärnor, på riktigt. Att gamlingen Geir hamnade bland finalisterna är ju ett tecken på att det finns nån annan tanke än att en ”Idol”-deltagare ska vara förfärligt ung och väldigt söt.

Men det blir slätstruket, allting, och rätt trist att kolla på.

Det kan delvis också bero på att de medverkande ägnar en massa tid åt annat än musiken.

Olle Hedberg, en av de tre kvarvarande i tävlingen säger till TT Spektra att det inte finns nån tid till att öva: ”Istället står man på någon fotografering och tänker ”jag vill inte vara här, jag ska uppträda inför 14 000 personer på fredag”. Frustrationen hänger med hela dagen. Att behöva åka och träffa sponsorer eller Länsförsäkringars ekonomichefs barn, det är lite fel fokus när man ska leverera med sig själv som insats. Det skulle bli ett bättre program om man fick öva på det som programmet faktiskt handlar om.”

Nu har han ju lite fel. Programmet handlar inte om musik, inte bara. Men visst är han nåt på spåren.

Och att vara med i den där karusellen under några sjukt intensiva veckor en höst och sen åka hem, som tvåa eller trea, måste kännas galet konstigt (som Östen Eriksson i Östen med resten konstaterar i en artikel här på nöjet).

Det är inte som att man stått och harvat på med rep en gång i veckan och fyllt i cirkelblankett till studieförbundet och sen efter ungefär hundra år får några spelningar och några fans och släpper en skiva som får rotation på radion och sen kanske blir en av de nominerade till Local Heroes Galan (så som det kan gå till här). Utan man börjar i en annan ände och sen vete katten var man hamnar.

Och om man nu inte stack ut särskilt mycket i tv under en hel höst, var hamnar man då? Förhoppningsvis i en replokal nånstans med cirkellistor att fylla i och inte i nåt knarkträsk eller så. Men i det senare fallet så kanske man hinner med att bli lite känd (om det är detsamma som att få några löpsedlar om ”Idol”-stjärnan fast för knarkbrott är synonymt med att vara kändis) innan man går ner sig fullständigt.

Johan Palm förresten, vad hände med honom egentligen. Under 2009 släppte han en skiva och åkte på sommarturné men sen har det varit tyst. Kom han slutligen och definitivt igenom målbrottet och därmed var sagan all?

Det räcker sålunda inte ens att ha ett gäng skrikande fans efter sig.

Mer läsning

Annons