Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Imorgon då?

Väldigt många talar i dag som om det inte finns något i morgon. Men det finns ett i morgon. Att vi inte köper bilar nu betyder inte att vi inte kommer göra det i morgon. Men vem köper bil när det inte ens är säkert att det finns någon lön att betala av bilen med och eventuella investeringar blivit till förluster?

Annons

Domedagsprofeterna är dock många i dessa dagar. Vilket inte är så konstigt. Eller jo. Det är faktiskt konstigt. För morgondagen kommer alldeles oavsett om hela världsekonomin rasar och Ford går i konkurs. Och när det vänder, vilket det kommer att göra, kommer vi säkerligen att börja titta på bilar igen.

Och i Sverige. Här pratas det nu följaktligen om huruvida det här med förstatligande av Volvo och Saab kanske skulle kunna vara ett sätt att rädda fordonsindustrin i vårt land. Maud Olofsson säger nej. Mona Sahlin säger ja. Frågan som bör ställas är dock hur mycket det får kosta att rädda industrier som i rimlighetens namn trots allt är vinstdrivna företag som staten inte alls borde behöva rädda, eftersom vi byggt en världsordning där de förväntas klara sig själva. Vilket inte heller är en orimlig presumtion att hålla sig med.

Det som sker för oss till miljöpartiet. För hur illa människor än må ha tyckt om deras bensinskattehöjarpolitik och tjat om vikten av miljöteknikutveckling ser det onekligen ut som det är miljöpartiet som är riksdagens rättaste parti. De tvingade fram miljöbilspremien. Som den borgerliga regeringen dock fasar ut. De krävde bensinskattehöjningar. Som klimatrapporterna tvingade regeringen att behålla. Allt annat hade varit otidsenligt. Miljöpartiet har helt enkelt konsekvent förespråkat att Sverige skall gå i bräschen för att stimulera utvecklingen av bland annat miljöteknik. Därför att det är framtiden. Därför att den som är först ut på banan står som vinnare när utvecklingen vänder.

Mer läsning

Annons