Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Imponerande av Silocea

Annons

Vissa människor tycks ha så många fler fingrar på händerna än oss andra. Och kan röra dem så mycket snabbare. Som den rumänska pianisten Alexandra Silocea. På fredagskvällen gav hon prov på pianospel av högsta klass i Gävle konserthus.

Alexandra Silocea skapade sig ett namn som en pianostjärna i vardande med sina inspelningar av Prokofjevs pianosonater för några år sedan. Här tog hon sig i stället an Felix Mendelssohns första pianokonsert. Det är en konsert som hamnat i skuggan av hans populära violinkonsert men den förtjänar verkligen att höras. Inledningen är elegant, lite snirkligt lekfull med full attack från Silocea direkt. Händerna far över tangenterna som om fingrarna saknar ben eller annat som gör motstånd. Hon drar oss direkt in i sin och Mendelssohns värld och håller oss kvar.

Andra satsen är lugn med ett tema som skulle passa i någon romantisk film. Sista satsens inledande fanfarer signalerar att stämningen dras åt med tvära kast och rytmiskt, nästan dansande spel av Silocea. Teknik och känsla i skön förening.

Stravinskijs D-durkonsert för stråkorkester, kallad Baselkonserten, var aldrig tidigare framförd av Gävlesymfonikerna men fick nu inleda kvällen. Först en snabb, nästan lite ironisk sats med plötsliga stopp och vändningar. Andra satsen som en stilla svängom innan den livliga sista satsen avslutar med sina korthuggna, rytmiska fraser. Strofer bryts tvärt som meningsfragment.

Brahms tredje symfoni är ett sådant där verk som återkommer då och då. Det var bara några år sedan symfonin spelades här. Det är lätt att förstå varför den är så populär. Här finns egentligen inga svaga punkter. Inledningen är kraftfull på ett sätt som nästan kan mäta ta sig med Beethovens ödessymfoni. Den lugna andra satsen full av melodisk skönhet, det är bara att låta sig uppfyllas. I tredje satsen känns ett släktskap med Brahms ungerska danser. Temat tas upp av olika blåsare och förs vidare genom orkestern. Mycket fint spel av klarinetterna och när musiken stillnar ett tag och hornet kommer in känns det i hela kroppen

Avslutningen med sin återhållna dramatik har sedan en rytmisk kraft som kan rubba själva berggrunden.

Efteråt bugar dirigenten Gérard Korsten inför orkestern och tackar särskilt blåsarna för deras insats. Det är bara att instämma.

Annons