Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen sköt hårdare än Einar Ask

På 1950-talet, när jag var liten och bodde i Bollnäs, hade stadens bandylag en målvakt som hette Yngve Palmqvist. Han värvades sedan till Hammarby och var självskriven i landslaget under många år. Ändå minns jag att gubbarna i Bollnäs mest pratade om att han en gång, kanske redan som tonåring, ska ha tagit en straff av Einar Ask. Bara slängt ut näven så där och nypt tag i bollen.

Annons

– Det stämmer faktiskt, säger ”Yppe” Palmqvist, som nu är 81 år, när jag ringer och frågar. Det var min första allsvenska match, jag var reservmålvakt i Broberg och fick hoppa in för att den ordinarie var på begravning.

– Einar Ask var 20 år äldre än mig och betraktades närmast som livsfarlig. Men jag var ung och ivrig och hade inte förstånd att vara rädd.

Då ska ni veta att det fanns andra målvakter som helt enkelt lämnade buren när Sandvikens fruktade skyttekung lade bollen på straffpunkten. Och det sägs att Edsbyns Lennart Ståhlberg fick ett par revben avskjutna när han 1949 lyckades stoppa ett skott från Einar Ask. Även måldomare och dumdristiga backar ska ha skadats ordentlig när de kommit i vägen för ”Askens” artilleri.

Det speciella med denna legendariske bandyspelare var alltså att han sköt så himla hårt. Han hade en enorm kraft i handlederna och det berättas att han testade nya klubbor genom att vifta med dem i luften. Fanns det minsta lilla spricka i virket så brast de direkt.

Jag har också läst på internet att ett skott från Einar Ask kunde borra sig igenom telefonkatalogens Stockholmsdel på 568 sidor plus två hårda pärmar. Där går kanske gränsen mellan dikt och verklighet, men alldeles säker kan man ju inte vara.

Om vi håller oss till mer tillförlitliga fakta så föddes denne stålman i Harnäs utanför Gävle på Svenska flaggans dag 1909. När han var fyra år flyttade familjen till Forsbacka och det var där han tio år senare debuterade som bandyspelare i brukets juniorlag, samtidigt som han med framgång även ägnade sig åt skidåkning och en del andra sporter.

Einars första skridskor var ett par omaka så kallade spiskrokar med en massa snören och mojänger, och första bandyklubban tillverkades av en krokig enbuske.

När han fyllt sexton fick han för första gången vara med i Forsbackas gultröjade A-lag. Det var väl knappast under en match, men någon gång under tonåren bröt han högerbenet på tre ställen och läkarna förklarade att nu fick det vara slut på idrottandet. Skadan gjorde att han klassades som kronvrak vid mönstringen och slapp göra lumpen. I stället fortsatte han att spela bandy på elitnivå.

1931 värvades Einar Ask och några klubbkamrater från Forsbacka till IFK Uppsala av den legendariske bandymålvakten Sven ”Sleven” Säfwenberg. Uppsala hade just ramlat ner i division II och satsade nu hårt på att komma tillbaka som topplag. Och det lyckades man verkligen med – till stor del tack vare nyförvärvet Ask som redan första säsongen dundrade in 42 mål.

Uppsala vann serien och flyttades upp i högsta divisionen. Målkalaset fortsatte och laget gick till raka vägen till SM-final. Där mötte man Karlstad-Göta som utklassades med hela 11–1, bandyhistoriens hittills största finalseger.

Den kombinerade målvakten och lagledaren ”Sleven” Säfwenberg startade senare en bandybollsfabrik i Gävle, men redan vid den här tiden var verksamheten i full gång i Uppsala. Einar Ask och flera andra spelare var anställda vid den lilla fabriken och satt och knöt lackröda nystan hela dagarna för en tämligen blygsam lön.

Under sina år i Uppsala brukade Einar låna en tävlingscykel av en god vän som hette Gösta Björklund och var en av Sveriges bästa cyklister. På den åkte han de elva milen hem till fästmön Lisa i Valbo varje lördagseftermiddag, och tillbaka dagen därpå. Det sägs att han alltid trampade i ett rasande tempo och med ständig koll på klockan.

Sedan Einar vunnit allsvenska skytteligan 1934 med 18 mål på sju matcher återvände han till Forsbacka. Men redan efter en säsong blev han värvad av konkurrenten SAIK, ett tilltag som inte sågs med blida ögon på den lilla bruksorten.

I Sandviken fick han – naturligtvis – arbete på järnverket. Ett tungt och slitsamt jobb som gav honom en oerhörd styrka i fingrar och handleder.

På den här tiden låg varken Forsbacka eller Sandviken i division I men det hindrade inte att den målfarlige Einar Ask var självskriven i landslaget. Man spelade bara två landskamper om året – en mot Finland och en mot Norge – och vid Einars debut i blågult 1933 gjorde han tre av Sveriges fyra mål. Totalt deltog han i 14 A-landskamper, den sista 1952, och han fick nästan alltid in bollen i motståndarburen. Även i klubblaget fortsatte Einar att skyffla in mål. Ändå finns det nog ingen som fått så många fullträffar bortdömda som han. Bollen for ju som en projektil genom luften och eftersom målburarna saknade droppnät studsade den ofta ut igen innan någon hann uppfatta vad som hänt.

Inför säsongen 1940 gick SAIK upp i högsta divisionen och inledde klubbens första storhetstid. Man tog sig till SM-final fem gånger och blev svenska mästare 1945 och 1946. Och hela tiden var Einar Ask den klart lysande stjärnan. Älskad, fruktad och mytomspunnen.

1945 utnämnde Expressen honom till Sveriges bäste bandyspelare och fyra år senare utsågs han till tidernas främste idrottsman i Gästrikland.

Det år han fyllde fyrtio vann Einar återigen skytteligan, den här gången med tolv mål på sju matcher. Men hemligheten bakom hans målorgier var inte bara att skotten var snabba och hårda, han var träffsäker också och fick ofta bollen precis dit han ville.

En gång berättade han i Arbetarbladet att han och de andra pojkarna i barndomens Forsbacka byggde små miniburar som de sköt mot när de tränade ute på gatan. Och att de på bandyplanen siktade på målstolparna för att öva upp precisionen.

Han spelade sin sista A-lagsmatch för SAIK 1952 och ett par år senare rundade han av sin lysande karriär i Valbo.

Han dog i januari 1982 men hans minne hålls levande av entusiasterna i Ejnar Ask-sällskapet (leta upp det på internet så får du också veta varför de stavar Ejnar med j).

Den fruktade målskytten är väl dessutom den ende bandyspelaren som finns med i flera skönlitterära böcker.

Per Gunnar Evander nämner honom i romanerna ”Tjocka släkten” och ”Himmelriket är nära” och Bernt-Olov Andersson lyckas peta in hans namn minst elva gånger i ”Syrenernas tid”.

I Nordisk Familjeboks gamla sportlexikon från 1938 hittar jag följande omdöme om Einar Ask: ”Ytterst snabb och dribblingskunnig, torde han kunna betecknas som den kanske bäste bandyspelare, som någonsin funnits i Norden”.

Och då var han ändå bara 29 år och hade knappt kommit halvvägs i sin långa karriär.

Annons