Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Våld, droger och en förlorad dotter – så har GGIK-tränaren överlevt sitt destruktiva liv: "Innebandyn har räddat mig"

I unga år kantades livet av våld och droger. I vuxen ålder har han förlorat en dotter.
Motgångarna kunde knäckt vem som helst, i stället står Jonas Boväng starkare än någonsin. Möt Gävle GIK:s nya tränare. "Innebandyn har räddat mig, utan den vet jag inte vad jag skulle ha kvar", säger han.

Annons

Jonas Boväng är Gävle GIK:s nya tränare och har levt ett brokigt och ofta våldsamt liv. Killen som raserade sin omgivning ägnar sig nu åt att bygga något långsiktigt.

Hon hade långt mörkt hår, luktade alkohol blandat med parfym, och hade en lastbil i plast med indianer och cowboys med sig när hon kom och hälsade på om sommaren.

Jonas har sparat hennes brev, som skickades till pastorsfamiljen där han var fosterhemsplacerad. Jonas var sju år när mamman dog.

Hon var alkoholist, precis som hans pappa där kontakten var ännu mer sparsam, och redan som tvååring splittrades familjen och Jonas skildes från sina sex syskon. När han var 15 år dog Jonas pappa.

43-årige Jonas Boväng flyttade från Uppsala till Gävle i vintras för att mitt i säsongen ta över GGIK:s sjunkande SSL-lag, som då låg hopplöst sist och mycket riktigt också ramlade ur den högsta serien.

Ett omöjligt uppdrag, men lyssnar man en stund på Jonas Boväng förstår man också varför han tog det.

Han står på skolgården utanför Nynässkolan, medan eleverna är på väg ut efter lektionerna. Jonas är elevcoach, vilket innebär att han håller ordning på rasterna, i matsalen, i korridorerna och ringer föräldrar om det uppstår problem. Ironiskt nog, kan man tycka när man hört hans historia.

– Jag hade ändå haft en ganska trygg uppväxt med min fosterfamilj, men när pappa dog rasade det för mig. Myndigheterna ljög, de sa att pappa mådde bra och så hade han dött bara några dagar tidigare, det var min äldsta syster som ringde och berättade. Då bestämde jag mig för att köra mitt eget race.

Då hade Jonas redan blivit utkastad från skolan i Hallsberg dit pastorsfamiljen flyttat, i sjunde klass ansågs han för stökig och våldsam för att vistas bland andra elever. Han slog lärare, kastade träskor och knivar mot sin fostermor, hängde i knarkarkvartar, gjorde inbrott och drev in skulder tillsammans med betydligt äldre kompisar.

Men när de tog sina silar höll sig Jonas till systempåsen och spriten – sprutan var en gräns till och med för honom.

Efter ett nytt fosterhem beslutade till slut socialen att tvångsomhänderta den oregerliga och våldsamma 16-åringen och skickade Jonas Boväng med poliseskort till ett ungdomshem i Jönköping.

Det var ett destruktivt liv på väg rakt utför stupet.

Som elevcoach är det Jonas Bovängs uppgift att hålla ordning på raster och i korridorerna. Och se till att ingen elev hamnar lika snett som han själv gjorde.

Tillbaka till skolgården.

Elevcoach? Det fanns inte när jag gick i skolan.

– Inte jag heller. Men hade det funnits det hade jag kanske kunnat gå kvar. Jag fick sitta med vaktmästaren och jobba men till slut var ingen som orkade med mig längre.

Kan du känna igen dig själv när du träffar stökiga elever?

– Absolut, skillnaden i dag är att det har gått ner i åldrarna. Jag tror man måste vara ganska envis och hålla kvar, alla vuxna runt mig gav upp när jag manipulerade eller avvek. Men Nynäs är en fantastisk skola. Många har bilden av att det är bråkigt bara för att det ligger nära Nordost, men det är det inte. Det är en varm, mångkulturell och otroligt välskött skola. Sen uppstår det konflikter, men det gör det överallt. Jag trivs jättebra med att jobba förebyggande och skapa aktiviteter med rastteamet för eleverna. Trygghet och en massa kärlek gör att dagarna är glädjefyllda för dem, och det är fantastiskt att stå och säga god morgon till alla elever vid entrén på skolan då skoldagen startar.

Vilken roll kan idrotten spela för unga på väg att hamna snett?

– Jättestor, alla vill känna att man tillhör något, att man är delaktig. Så idrotten är sjukt viktig. Jag är inte bara herrlagstränare i Gävle, jag lägger mycket fokus på juniorakademin, det är hjärtat i en förening. Jag är mycket där också, försöker synas och se deras matcher. Och jag kan ärligt säga att innebandyn räddat mig, utan den vet jag inte vad jag skulle ha kvar.

Jonas Bovängs vändpunkt kom i ett badkar. Han hade fått en lärlingsplats på ett bageri som 18-åring, men efter en blöt festkväll kom han hem, satte på en kastrull med makaroner och la sig i badet innan han skulle gå till jobbet.

På bageriet blev de oroliga när han inte dök upp, och bagarens son åkte hem till Jonas för att hämta honom. Ytterdörren var öppen, samtidigt som det brann i köket och Jonas låg och sov i badkaret.

– Då fick jag ett ultimatum, att antingen gick jag ut och packade bröd eller så gick jag ut genom dörren och kom aldrig mer tillbaka. Då visste jag, att ville inte han se mig ville ingen annan göra det heller. Så jag tog på mig bagarkläderna.

Jonas var en duktig fotbollsspelare som ung, men valde bort spelet för festandets skull. När han återkom till sporten var det i AIK:s våldsamma supporterfalang Firman Boys, som åkte runt och slogs i anslutning till allsvenska fotbollsmatcher.

– Jag sökte ju en identitet, och där blev man någon, man blev en viktig person och tyckte det var ballt. Utmaningen var att komma till en ny stad och äga och utmana alla andra, sen gömde vi oss lite bakom fotbollen.

– Jag kommer ihåg när jag blev tagen av polisen före en högriskmatch i Göteborg en gång. De höll kvar mig till sista tåget gått och släppte sedan ut mig som ett jagat villebråd på stan. Där sprang jag i AIK-mundering och gömde mig i fotoautomater, då var man inte så kaxig. Men när jag fick barnen lugnade jag ner mig.

Han fick Oliver och Jennifer, äktenskapet kraschade, och sedan dottern Ella i en ny relation, som också den tog slut. Ella föddes med en cp-skada, och somnade in i oktober 2011.

Ella blev 9 år.

– Det är klart det var tufft, det var en stormig tid. Jag hade svårt att hantera Ellas handikapp, och tog inte min roll som pappa. I stället försvann jag, vi bröt upp efter bara ett år, och det får jag leva med.

Känns det inte oerhört orättvist?

– Livet är inte rättvist, det visste jag från början. Det handlar om att kriga sig fram, oavsett vad det handlar om. Det är utslagningar överallt; när man söker jobb, i skolan, när man inte får speltid i idrotten. Och motgångar för mig är inget stort. Numera triggar det mig nåt fruktansvärt. Jag älskar när folk säger att något inte går, att det är kört, men för mig finns det inte att ge upp, det är inte min grej.

Jonas eget sätt att bearbeta sin bakgrund har varit att berätta om det. Numera föreläser han om sina erfarenheter.

– Jag vill dela med mig till andra människor som kanske har det tufft, och som inte ser en ny dörr öppnas. Bara ingjuta mod och ge dom lite energi, och säga att det är dumt att ge upp för tidigt. Så det är både skratt och sorg när jag föreläser, och jag har märkt att de flesta är glada efteråt – trots att det är mycket som är tungt.

– Men jag skulle inte vilja byta bort mitt liv, jag vill inte ha en räkmacka. Hela min uppväxt är kantad av relationer som spruckit och det har varit min utbildning. Jag har levt på båda sidor, då blir man inte så orolig när det händer grejer. Ibland har jag tänkt, hur många människor skulle klara det? Hur många skulle orka gå vidare? Men det har bara stärkt mig som person och gjort mig till den jag är.

Jonas Boväng leder GGIK tillsammans med Andreas Johansson och har ett klart och tydligt mål med innebandyn:

Jonas Boväng blev tidigt innebandytränare, och efter att ha byggt upp juniorverksamheten i Sirius har han hamnat i en klubb som rustar för framtiden. På Gavlehov reser sig den nya innebandyhall som ska stå klar i höst nån gång.

– Jag har ett stort mål, jag ska vinna ett SM-guld. Så är det bara, oavsett om det blir med Gävle eller med nåt annat lag. Det är det som driver mig, sen får man hitta på olika vägar till det. Och Gävle hade det som triggade mig, ett lag som ligger tvärsist som ingen tror på. Det gillade jag, för jag ser det i ett längre perspektiv, att bygga nåt nytt och göra något på sikt.

Förutom ett SM-guld bär han på ytterligare en dröm.

– Jag vill skriva en bok innan jag fyller 50, och så hoppas jag att mina riktiga syskon läser den och förstår vem jag är i dag. Jag har försökt ta kontakt nån gång, men jag tror de fortfarande lever kvar i att det är jobbigt.

Mer läsning

Annons