Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Är vår värsta fiende den som finns nära – inte den som är långt bort?

26 000.

Så många människor hade för några dagar sedan dött i Europa i coronapandemin. I Europa finns 741 miljoner människor.

Så många människor dog under 2019:s tio första månader i kriget i Afghanistan. Och ytterligare 26 000 dog där under 2018. I Afghanistan finns cirka 36 miljoner människor.

Vår statsminister Stefan Löfven talar i SVT till oss, folket, och förbereder oss på att det ”handlar inte om veckor, det handlar om månader”. Vi måste stå ut. Jag ställer in mig på att inte få träffa mina stora barnbarn ”på riktigt” under lång tid framöver. Det känns sorgligt.

I Afghanistan har det senaste kriget pågått i mer än 18 år. Det afghanska folket har varit tvungna att försöka skydda sig från krigets dödsfarliga våld under alla dessa år. Ungdomar och barn har aldrig upplevt ett liv i fred. Förra året dog 874 barn av kriget där.

Svenska myndigheter anser att Afghanistan är säkert och vill även nu när coronaviruset slagit till också där, fortsätta utvisa människor dit. Afghanska regeringen tar dock inte emot dem.

Att vår förmåga att känna empati med människor avtar ju längre bort de lever, är ett välkänt faktum. Och att människor som avviker från det vi vant oss vid betraktas med misstro. Men att de människor med ursprung i Afghanistan som nu finns i Sverige, här hos oss, som lever i samhället sedan många år, precis som andra, betraktas med samma avstånd, som om de levde på andra sidan jordklotet, det är helt omöjligt att ta in.

Med coronavirusets spridning har vi förstått att våra landsgränser inte skyddar oss från dödlig smitta. Att vi inte kan bli kvitt den genom att skicka ut de som inte är födda här. Det slår mot alla, men mest mot oss äldre och gamla. Det bryr sig inte om att vi är ett rikt land, att vi trott oss ha kontroll. Mot den är även de mest maktfullkomliga maktlösa.

Vi uppmanas isolera oss, distansera oss, tvärt emot vad som är det naturliga i kris, att söka stöd och hjälp genom närhet. Kan det vara så att vi behöver förstå att vår värsta fiende kan vara den som finns nära, inte den som befinner sig långt borta? Att det inte självklart är främlingen vi ska hålla på avstånd, att det lika gärna kan vara någon som ser ut precis som jag själv?

Inger Johansson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare