Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Börjar inte politikerna föreslå utgiftsminskningar går vi mot en mörk framtid

Annons

Under andra världskriget införde Sverige en omsättningsskatt för att klara av extra kostnader som drabbade oss på grund av kriget. När freden kom avskaffades skatten 1947. Svensk industri upplevde en stor efterfrågan på sina produkter och alla företag behövde anställa för att tillfredsställa efterfrågan. Tyskar, italienare och jugoslaver kom till oss för att hjälpa till. Jag har inget minne av att någon protesterade över denna invandring. Arbetslöshet var det ingen som talade om och de som inte klarade sig fick socialbidrag eller blev omhändertagna på annat vis.

Så småningom kom omvärldens industrier igång igen men de styrande politikerna i Sverige oroade sig inte. Företag som inte kunde betala bra löner fick gärna försvinna och många försvann.

Det visade sig att politiker hade svårt att minska verksamheter men lätt att hitta på nya utgifter.

Den offentliga sektorn förändrades dock inte men den växte kraftigt och för att kunna göra det måste inkomsterna öka. 1960 återinfördes omsättningsskatten som 1969 blev moms. Redan 1976 hade momsen ökat till drygt 17 procent för att idag blivit 25 procent. Sverige började få problem. Det visade sig att politiker hade svårt att minska verksamheter men lätt att hitta på nya utgifter. Valen krävde vallöften. Många politikers främsta uppgift tycktes vara att bli återvald. Och det blev man inte med att lova utgiftsminskningar. Administrativ rationalisering som skulle minska antalet politiska uppdrag fanns knappast i sinnevärlden.

Efter 25 år i näringslivet och 20 år inom politiken har jag upplevt hur stor skillnaden är i styrning och handlingskraft inom de två olika områdena. Att till exempel ha en högsta styrelse för sjukvården bestående av 80 fritidspolitiker i varje region av Sverige låter ju absurt. Sjukvård är ju nu för tiden en högteknologisk verksamhet utöver det omhändertagande som kanske dominerade historiskt. Den högsta ledningen av till exempel Ericsson träffas en gång om året utan arvode utöver eventuell aktieutdelning. Den löpande verksamheten styrs av en välutbildad styrelse om runt 12 personer med en verkställande direktör som ensam leder den dagliga verksamheten. Något för svensk sjukvård att ta efter?

Kan vi hoppas på att det finns några yngre och välutbildade politiker som vågar föreslå utgiftsminskningar och rationaliseringar inom stat, regioner och kommuner? Om inte så blir Sveriges framtid mörk.

Björn Frankson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare