Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: En svensk tiger – var finns lojaliteten med de som riskerar sina liv om de skickas tillbaka till världens farligaste land?

Som enskild svensk medborgare, med telefon, dator och mejladress har jag under mer än ett år försökt att få kontakt med en ansenlig mängd medier liksom riksdags- och regeringspolitiker för att påtala brister i det svenska migrationsverkets bedömningar och de politiska makthavarnas agerande. Jag har kommit med idéer om inslag, påtalat brister och hänvisat till hur en mängd frivilliga organisationer, liksom FN, gör helt andra bedömningar än migrationsverket om säkerhetsläget i Afghanistan. Några insändare och någon debattartikel har införts av någon redaktion. Men de flesta medier möter mig med tystnad, liksom politiker och myndigheter. Inte minst migrationsverket vägrar konsekvent att svara på min fråga till rättschefen: ”Vid vilken våldsnivå anser du att 'alla och envar' riskerar att drabbas av urskillningslöst våld?” Det vill säga, vid vilken våldsnivå kan han inte fortsätta hävda att en provins eller land är säkert att utvisa människor till.

Så jag möts av tystnad. Tystnad och åter tystnad.

Vad är förklaringen till att ingen vill ta i denna fråga? Var ligger orsaken till att vi som ger oss ut för att vara en demokratisk rättsstat, som tar hänsyn till mänskliga rättigheter, inte ifrågasätter vårt eget agerande? Men som på 75-årsdagen efter Auschwitz befrielse sänder statsministern, talmannen och kronprinsessan till minnesceremonin och då SVT visar ett program om den svenska diplomaten Göran von Otters tystnad och skuld efter att han fått information om förintelsen redan 1942.

Varför tiger hela den etablerade svenska nationen om hur vi behandlar människor idag? En större lojalitet får man leta efter. Med de egna lögnerna, halvsanningarna, undanflykterna, svepande förklaringar, rättsosäkerheten och hänvisning till varandra. Var finns lojaliteten med de utsatta, som riskerar sina liv om de skickas tillbaka till världens farligaste land?

Den 4 februari 2020 kommer åter ett flygplan lyfta från Arlanda med skräckslagna människor som deporteras till Afghanistan. Det land där våldet ökat så påtagligt de senaste åren och översteg 26 000 dödade under 2019:s tio första månader. Hur ska våra barn och barnbarn förklara att vi inte tog ansvar och hindrade dessa utvisningar? När vi visste. Vår skuld kan inte tas ifrån oss.

Inger Johansson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare