Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Förlåt pappa, boendet berövade mig ett sista farväl till dig

På fredagen den 24 april 2020 dog du ensam, utan oss som älskar dig vid din sida. Under kvällen den 23 april fick vi veta att du blivit sämre, fått feber och att du hade svårt att få fram ord, vilket du hade haft under lång tid. På dagen hade du pratat med mamma i telefon, eller hon hade mycket troligen pratat med dig, och du hade försökt säga det du kunnat.

Jag åkte hem till mamma på kvällen och 22.30 ringde de igen och sa att du fått morfin och somnat för natten. Jag sov i källaren och på morgonen innan jag åkte till jobbet väckte jag mamma och sa att jag inte hört något mer, och att jag lovade att försöka få till ett besök under dagen hos dig då du var i livets slutskede. Jag hade försökt hela veckan, men de ansvariga hänvisade till besöksförbudet och lovade att ringa när det var dags.

Jag hade lovat dig att vara med, att inte lämna dig ensam när det var dags. Jag hade möte på jobbet och 8.30 på morgonen ringer telefonen. Då berättar en sjuksköterska att du hade blivit sämre under natten och på morgonen 05.50 hade du somnat in.

Ingen ringde oss som vi blivit lovade, vi fick ingen sista chans att ses. Jag blir alldeles chockad och fina arbetskamrater hjälper mig in till stan och ser till att min bil kommer dit den ska. Först då, när du inte längre finns med oss, får vi komma och ta farväl. Det som var så omöjligt, att få träffa dig din sista dag i livet, är fullt möjligt i döden.

Efteråt får vi veta att vi bör flytta dina saker så snart som möjligt. Jag förstår ingenting, vi får ju inte besöka boendet?! Jo, nu får vi det, om vi anser oss tillräckligt friska för att flytta dina saker. Att springa fram och tillbaka i korridorerna med dina saker är helt acceptabelt nu, men att få krama dig en sista gång var en omöjlighet.

Så pappa, förlåt för att jag inte lyckades bättre, jag älskar dig.

Till dig på omvårdnad Gävle som valde att inte följa undantag om besök i livets slutskede, när nästa person frågar om de kan få besöka sin döende anhörig, säg ja för bådas skull, speciellt om du vet att du kommer be samma personer komma och flytta ut snart det går.

Stina Persson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare