Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Insändare: Jag möter många som kämpar med sitt liv

Annons

Det är bra att Arbetarbladet tar upp ämnet självmord. Vi lever idag i ett kallt samhälle. Lite förenklat finns det ett samhälle för de med ett okej liv med normal stabilitet – och ett annat för de som faller utanför. Som frilansjournalist möter jag varje dag de som kämpar utanför, eller de som kämpar med allt de har för att hålla sig kvar.

LÄS MER: Saras bror tog sitt liv – nu vill hon öka kunskapen om självmord

LÄS MER: Hon vill bryta tystnaden kring självmord – samtal viktigt när förälder tar sitt liv

LÄS MER: Mamma Tuula tog sitt liv efter förskingringen – nu berättar dottern om sorgen

Många som har ett okej liv tror att det finns ett bra skyddsnät. Man tror att samhället hjälper och tar hand om människor som behöver hjälp. Men så är det inte. Skyddsnätet är inte sällan en slumpgenerator som hjälper långt ifrån alla de i teorin ska hjälpa.

Jag har slutat förvånas över vad kommunernas sociala myndigheter kan hitta på och göra. Barn som inte träffat en av sina föräldrar på fem års tid utan att den förfördelade föräldern har gjort något större fel än flertalet föräldrar gör. Och socialen bryr sig inte att hjälpa i strid med statliga uttalanden. Egenintressen och inkompetens hos socialsekreterare är en vardag.

Sjukvården är ett kapitel för sig. Man måste vara frisk för att orka få den vård man har rätt till. Åtminstone är det så för många. Läkare som säger till patienter att andra läkare begått vårdmissar, men skriver det inte i journalen. Och när de konfronteras med vad de sagt nekar de. Kollegan går före patienten. Fegt. Förtvivlade självmordsbenägna människor släpas ut av vakter från akutpsyk så de får sitta skakande med kniv mot handleden i sin bil på sjukhusparkeringen.

Domstolarna, som ska tillförsäkra den enskilde rättvisa, är också ett kapitel i sig. Möjligheterna att få rätt i till exempel en förvaltningsdomstol är väldigt små om man inte har rätt hjälp, och även med bra dyra ombud är det svårt. Utan pengar blir det svårt. Jag gjorde för en tid sedan en undersökning som visade med statistisk säkerhet att möjligheten att få rätt i mål om sjukskrivning beror på domarnas kön.

Under de förutsättningar media verkar idag så misslyckas de också att förklara hur allt det här hänger ihop. Det finns bra journalistiska metoder att förklara, men det är alldeles för få som är beredda att betala. Den stora mängden av befolkningen blir inte informerad om mönstren bakom när vårt samhälle maler sönder många individer. Reportage görs ofta om någon som blivit utsatt, men kopplingen hur till exempel politiska beslut och maktstrukturer/korruption påverkar är ofta svag eller obefintlig.

Så mot bakgrund av det här är det konstigt att inte fler tar sitt liv. Och det är åt helvete att det ska behöva vara så.

Mikael Lundh, frilansjournalist

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare
Annons