Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Svårt att hitta ett bättre demokratiskt system än det svenska

Den senaste regeringsbildningen tog lång tid och många började ifrågasätta om Sveriges demokratiska system var funktionellt. Om vi ser hur den långa vägen till vårt nuvarande system för att välja landets styrelse kommit till så borde det stå klart för all att ett bättre system är svårt att hitta.

Efter Gustaf Vasa blev kung av Sverige den 6 juni 1523 införde han att kungamakten skulle vara ärftlig. Ett föga demokratiskt beslut som har tjänat Sverige väl under snart 500 år. Även om inte samma ätt suttit på tronen under dessa år så har kungar kommit och gått utan alltför blodiga växlingar.

Dessa kungar har till största delen varit envåldshärskare och till stor del fört krig med Ryssland och Danmark. Gustaf Vasas äldsta son Erik XIV dödade huvudmännen i den familj som var det största hotet mot hans makt. En grupp adelsmän dödade Gustaf III och en annan grupp adelsmän avsatte hans son som landsförvisades med sin familj och en ny kung hittades i Frankrike. I övrigt har vår kungar fått fullfölja sina uppdrag tills döden inträffat. Två dog på slagfältet. Gustaf II Adolf i Tyskland och Karl XII i Norge.

Tack vare att de svenska bönderna var självägande fanns det tidigt en viss demokrati i landet.

Adeln bevakade sina privilegier men dessa kunde kungen minska genom stöd av bönder och dugliga statstjänstemän. Genom att de två kungarna Fredrik I och Adolf Fredrik under åren 1720 – 1771 inte intresserade sig för att föra krig eller på annat sätt styra landet så skapades en period av folkstyre och kungamakten begränsades. En rekyl kom under Gustaf III och Gustaf IV Adolf som blev de sista kungarna som förde krig och dessutom utan framgång.

Efter dessa kungars försvinnande blev Gustaf III:s bror Karl kung med nummer XIII. Han saknade arvingar och Napoleons marskalk Jean-Baptist Bernadotte valdes till kung och enväldig sådan.

Hans huvudvärk var att se till att ende sonen gifte sig med någon kunglighets dotter för att legitimera arvsrätten till kronan. Några större krig ville han inte föra och lika fredliga blev hans ättlingar. Rätten att härska enväldigt minska steg för steg fram till 1866 då allmän rösträtt infördes för män fyllda 21 år och som hade en viss inkomst eller fast egendom. 20 procent av alla män fick på så vis rösträtt. Många svenskar nöjde sig inte med detta och 1909 – alltså 43 år senare lyckades svenska män få rösträtt och 13 år senare fick – hör och häpna – kvinnorna rösträtt 1922.

Jag undrar om alla de, som kallar vår riksdag ”lekstuga” och säger att de slutat rösta, vill ha något annat styre av Sverige? En enväldig kung, som vi haft i många år, eller en president som Putin som är handlingskraftig och som bestämmer själv?

Björn Frankson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare