Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Vargen, skogsägarnas bästa vän!

Aldrig har väl en inplantering av ett sånt kontroversiellt, respektingivande och mytomspunnet rovdjur hamnat så rätt i tiden. Precis när skogsägarna skrek sig hesa över betesskador orsakade av Älg som på sikt skulle ruinera alla skogsägare mer eller mindre, både stora och små. Så lät det då. Då kom vargen intassande på våra marker som en räddare i nöden. Var den helt plötsligt kom ifrån visste ingen. Hade den bara ramlat ner från skyn? Det var locket på när vi frågade. Eftersom vi jägare enligt skogsbolagen var helt oförmögna att hålla älgstammen i schack på grund av att vi inte sköt så många som de bestämt så var det här som en ”skänk från ovan” för bolagsdirektörerna.

Eller var det inte det...kanske? Inplanteringen som vi jägare tror utfördes av Naturvårdsverket.

Vargen vill ha färskt kött i stora mängder året runt, de tar ingen notis om det är tamkatter, hundar, nötboskap, hästar eller vilda djur, bara att reviret får mat och hungern dämpas.

Vi fick också lära känna ett lite mer komplicerat djur än de vi var vana vid, med en stenhård hierarkisk styrning med ett alfapar som ledare i flocken, dessutom med stor förökningstakt. När vi jägare fick reda på hur mycket mat ett vargrevir måste ha per år insåg man genast att det inte skulle bli så många älgar över till oss, så kritiken från skogsägarna tystnade betänkligt, för i väldigt hög grad är skogsägare och jägare samma person. Hur kunde det bli så här? Ingen av oss jägare är skyldig i alla fall.

Det finns ett gäng högt utbildade akademiker inom statsförvaltningen, främst tänker jag på Naturvårdsverket och Länsstyrelserna, de håller ihop som i ett kluster om vargpolitiken, blir de pressade så är det vanliga standardsvaret, ”vi håller oss bara till EU direktivet”.

Under denna organisation finns ytterligare vargälskare i en diffus grå massa som veganer, naturföreningar, djurens vänner, med mera. Vissa grupper är militanta och drar sig inte för kriminella handlingar.

Så här långt kan jag medge att ni vargälskare leder med 1–0. Det finns knappt några älgar kvar att jaga, skogsägarnas tallungskogar växer och frodas eftersom älgstammen är nere på sådan låg nivå att den gått och väl kan rödlistas på vissa ställen. Skogsbolagens representationsjakter är hotade eller på vissa håll över.

Alla aktiva jägare som älskar att jaga med drivande eller ställande hund tänker sig för både en och två gånger innan de investerar i en ny valp, ett nytt vapen, ny bil, ny utrusning, nytt arrende, etcetera. Ingen vill ju ha sin älskade familjemedlem och jaktkompis uppäten av en vargflock.

Naturligtvis kommer vi jägare inte att nöja oss med rådande situation, inte en chans i världen, vi är ju trots allt några 100 000 licensierade i olika organisationer, och vi kommer att göra allt som står i vår makt för att komma tillrätta med problemet.

Det sitter djupt i folktraditionen att jaga med löshund på landsbygden och den vill vi naturligtvis behålla. Vi vill släppa hunden lös i skogen och få den tillbaka i gott skick.

Så här långt är det tydligen bara en jägare som klarar skogsbolagsdirektörernas krav på att hålla efter älgstammen, nämligen vargen. Den vändningen hade nog inte skogsbolagen räknat med. Definitivt inte.

Som om inte det var nog med vargen har vi mycket björn också som ska ha mat, nu har ju den i alla fall vett att gå och lägga sig och sova under vinterhalvåret vilket inte vargen har. Dessutom har björnjakten i augusti blivit ett populärt och spännande inslag för oss jägare.

Vi får se hur det här slutar.

Canis lupus

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare