Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tiggeriet på 1600-talet har tydliga paralleller med dagens Sverige

Annons

Tänk er detta: Det är nödår i Sverige och skaror av tiggare vandrar omkring på landsvägarna. Ibland får de hjälp men lika ofta blev de visade på dörren när de ber om mat. En bonde undrar varför de inte kan få hjälp i sin egen socken.

­­”Varför kommer ni och besvärar oss? Finns det inte några bönder i er egen socken som kan hjälpa er”?

”Jo, visst. Men de är ute på vägarna de också”.

Foto: TT

 Föraktfulla kommentarer dyker upp i tidningar: ”Det bröd som är bemängt med mossa och bark är mycket mer välsmakande och sundare för själen än det som erhållits genom tiggeri”.

En del skribenter är oroliga. Skaror av tiggare, främst från Dalarna,  drar in i Stockholm. Trötta trasiga och dammiga stod de med burkar och krukor och tiggde soppa och matrester utanför restaurangernas bakdörrar. En skribent uppmanar sina läsare att genast sluta skänka tiggarna pengar, för annars kommer det bara fler och fler av dem. En annan skribent menar att det  är skadligt att ge till de fattiga eftersom de då ”vänjer sig vid lättja och andra laster”.  Det fanns också en rädsla för att hjälp skulle förslappa tiggarna och skämma bort dem. Att göra så att de inte lär sig ta ansvar för sina egna liv.

Magnus Västerbros Augustprisbelönade ”Svälten, hungeråren som formade Sverige” har ett kapitel med rubriken ”Tiggeri”. Hur behandlades tiggare under nödåren 1867-1869? Västerbro ger oss många exempel genom ögonvittnesskildringar men också genom artiklar från tidningar och brev till och från myndigheter. Frågan om hur man ska förhålla sig till tiggeri var vanlig. Ska man förbjuda dem, ska man jaga bort dem, ska man hjälpa dem?

Västerbro berättar att redan på 1600-talet försökte man införa förbud mot tiggeri. Det föll inte väl ut. Det visade sig sitta alltför djupt hos människan att man bara måste ge något till den som sträcker fram sin hand och ber om hjälp. ”Folk kunde helt enkelt inte låta bli att hjälpa, även fast de visste att de inte borde”.

Parallellerna med dagens Sverige är uppenbara. Västerbo skriver ingenting om det. Han berättar hur det var, hur man tänkte  och vad man gjorde.

I tider när eventuella tiggeriförbud diskuteras, kan jag inte tänka mig bättre läsning.

Sigbrit Nordvall, Amnestygrup 129,  www.amnesty.se/människa, Sandviken

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons