Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Inte bara en etablissemangsgubbe

I år är det 150 år sedan Erik Axel Karlfeldt föddes. Stina Otterberg från Gävle är aktuell med en ny bok om Karlfeldt som vill få nya läsare att upptäcka diktaren från Dalarna.

Stina Otterbergs boklånga essä om diktaren Erik Axel Karlfeldt börjar lite oväntat: med poppande popcornkärnor.

Hon börjar där för att illustrera tidens flykt, hur hennes barn häpnar över att mamma poppar popcorn i kastrull, på gammeldags sätt. Som om hon ägnade sig åt ett bortglömt hantverk, på väg att förloras i tidens dimmor. Om popcornpoppande framstår som någonting urmodigt för dagens ungdomar – hur har då en poet som Erik Axel Karlfeldt chans att överleva, 150 år efter sin födelse?

Bemärkelseår brukar gamla poeter få en chans att slita åt sig en bit av offentligheten, så uppmärksamhet hade han fått ändå, men om någonting ska få intresset för Karlfeldts diktning att stiga mot samtidens yta är det Stina Otterbergs bok om honom: ”Älska, dricka, sjunga, leva, dö”.

Popcornen är inte de enda markörerna som placerar ”Älska, dricka, sjunga, leva, dö” i vår tid, trots att dess ämne, poeten, har varit död sedan 1931. I essän nämner Stina Otterberg prins Daniel, Sofia Coppolas film ”Marie Antoinette”, bromance-fenomenet och selfies.

– Jag tilltalas av essäns form, möjligheten att utgå från sitt jag. Det ger vissa friheter. Jag har skrivit den med anledning av 150-årsjubileet och för mig var det viktigt att utgå från 2014, säger Stina Otterberg som är uppvuxen i Gävle och som lämnade staden efter att ha tagit studenten på Vasaskolan.

Hon ville inte skriva en traditionell bok om en författare, som följer hen från vaggan till graven, utan har istället strukturerat sin essä kring de fem orden i bokens titel, tagna från Karlfeldts dikt ”Sub luna”. Orden är:

Älska.

Dricka.

Sjunga.

Leva.

Dö.

Genom det valet ställer sig Karlfeldts person bakom hans språk, kikar bara fram då och då när biografin kan tillföra resonemanget ytterligare dimensioner.

Om vi återvänder till grundfrågan: Varför ska vi läsa Karlfeldt i dag? Finns det någon annan anledning än att det var 150 år sedan han föddes?

– Jag tycker det är synd att han har försvunnit så mycket. Han skriver så vacker svenska. Kärleken till orden känns i varje versrad.

Men sin egen Karlfeldt-kärlek till trots förstod Stina Otterberg att nya läsare måste övertygas om hans storhet. Karlfeldt har inte, till skillnad från, säg, Fröding, den punkighet som kan tilltala nya generationer. Under samtalet övertygar hon mig om att han är långt mer spännande än den etablissemangsförfattare som kramades sönder av sin tid.

Hon valde att förföra läsarna med Karlfeldts egna ord.

– När jag upptäckte dikten ”Första minnet” kände jag, wow, det här är fruktansvärt bra. Jag har med den tidigt i boken för att läsaren förhoppningsvis också ska känna kraften i dikten och bli intresserad.

Gustaf Fröding fick en renässans häromåret när unga människor upptäckte honom tack vare popgruppen Mando Diaos tonsättningar. Tror du att Karlfeldt har samma poppotential?

– Absolut, det vore jätteroligt om någon popgrupp ville ta sig an Karlfeldt! Under arbetet med boken upptäckte jag alla tonsättningar som redan finns, men det är främst i romansgenren och för blandad kör.

Stina Otterberg menar att Erik Axel Karlfeldt har den musikalitet i dikterna som krävs för att göra sig bra i musiksammanhang. För henne är Karlfeldt mycket ljud och musik, hur orden leker med varandra rent språkligt. Ordens betydelse är förvisso viktig, men Karlfeldt går att läsa även om vissa ord är svårbegripliga för nutida läsare, bara för att rimmen smakar så bra i munnen.

I boken skriver hon: ”Karlfeldt är en av våra rimkäraste poeter, så till den grad att det inte räcker med rim vid slutet av varje rad. Han slösar med rim inuti versraderna, vad man brukar kalla inrim. I det förvaltar han ett arv efter både barock och romantik: ju fler rim, desto rikare text.”

Jag ber henne att utveckla det resonemanget:

– Karlfeldt var påverkad av barocken och dess ideal, ett slags ”more is more” med ett överflöd av språkekvilibrism. Men han gör det så naturligt, det blir aldrig ansträngt.

I Karlfeldts språk hör hon rester av hans härkomst från Dalarna, i själva melodin och hur orden följer på varandra. En av anledningarna till att Karlfeldt-fansen kan hoppas på en ny vår för diktaren, är att vi nu är på väg ut ur modernismen, och att den tysta läsningen som förknippas med 1900-talet nu kan kompletteras med en återgång till poesin som en högläsningsupplevelse. Karlfeldt kommer till sin fulla rätt när hans diktrader läses högt.

Det är befriande att läsa en bok om en gammal författare som inte plockar fram den moraliska pekpinnen och läxar upp honom – ja, det är oftast en man – för att inte ha förutspått 2000-talets normer. Karlfeldt var ett barn av sin tid, men Stina Otterberg ser inte någon poäng i att hålla upp honom mot dagens ideal.

– Karlfeldt har setts som macho och en kvinnokarl, men hans dikter kan läsas som en berättelse om mansrollen i hans tid snarare än kvinnoskildringar. Vilka förväntningar fanns det på en man? Men vid vissa saker måste man dra gränsen. Jag skriver bland annat om ”Svarta Rudolf” där Karlfeldt diktar om ”en afton i negerbyn” med en ”trettonårig prinsessa“. En sådan dikt är omöjlig i dag.

Boken avslutas med ett urval av dikter, där Stina Otterberg växlar personliga favoriter med dikter som ger en bredare bild som rymmer hela författarskapet. Och kom ihåg: Läs dem gärna högt!

Fotnot: I september kommer Stina Otterberg till Gävle och föreläser om Erik Axel Karlfeldt.