Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

IQ är inte så smart

Att Linda Leopold är smart är inte någon nyhet. Hennes journalistiska texter är alltid vassa (hon är chefredaktör för tidskriften Bon). Där­emot visste jag inte att hon är Mensa-intelligent.

Annons

Med ett uppmätt IQ på minst 131. där antagningsgränsen går, kvalificerar hon sig för att bli medlem i föreningen Mensa, dit 2 procent av världens befolkning har tillträde om de kan prestera tillräckligt bra på antagningsproven.

Genom att själv bli en del av sammanhanget, kan Linda Leopold skriva en inifrånberättelse från IQ-sällskapens värld, sluten för oss mugglare. Slutenheten har många anledningar, men en av dem är att det inte är riktigt okej att påstå att man är lite intelligentare än andra. Även om det är ett tabu som är på väg att försvinna, vilket det tilltagande intresset för Mensa är en indikator på.

Linda Leopold berättar om de människor som hon träffar i denna värld, påfallande ofta människor som har anammat sin höga IQ på samma sätt som andra drar en lättnadens suck när de får veta att de har ADHD. Hög IQ förklarar så mycket om varför de är som de är. Många har haft en svår skolgång, där de har haft så lätt för sig att den kompakta uttråkningen har blivit förlamande. I övrigt är det inte mycket som förenar Mensa-medlemmarna. De kan vara allt från busschaufförer till professorer.

Vilket gör föreningen märklig. Det är svårt att tänka sig en motsvarande förening för långa människor som inte har någonting annat gemensamt än sin längd. Vad gör de på sina möten? Löser tankenötter, är en sak.

Jag kan tänka mig att en inspiration till ”Smartast i världen” är Joshua Foers ”Moonwalk med Einstein”, där författaren hårdtränar för att bli amerikansk minnesmästare. En annan liknande bok är AJ Jacobs ”The Know-It-All”, som går ut på att författaren försöker bli världens smartaste person.

Linda Leopold skriver en kompetent men förutsägbar skildring inifrån IQ-bubblan, som snart går vidare från Mensa till mer kvalificerade sällskap som kräver mer för att acceptera nya medlemmar till sin exklusiva skara. Boken innehåller för många personporträtt; det är mer spännande att läsa om intelligensen som sådan än om intelligenta kufar.

Hög IQ fascinerar, men min bild som jag hade före läsningen förändras inte efter att jag läst Leopolds berättelse – IQ är överskattat och blir först intressant när man kan använda det till någonting annat än att göra IQ-tester. Utan den förmågan är det som att aldrig köra mer än 50 kilometer i timmen med en rallybil. Personligen har jag alltid varit mer intresserad av smarta människor än av intelligenta, om ni förstår skillnaden. En smart människa kan vara intelligent men till det kommer också bildning, kvickhet, språkbegåvning och den arbetshästmentalitet som krävs för att outtröttligt suga i sig information och aldrig se sig som färdiglärd.

Att nyfikenheten för Mensa och IQ-tester ökar – vilket denna bok är ett kvitto på – är ett tecken i tiden. Vi vill kunna tävla i allt och jämföra oss med andra på en tydligt definierad skala. Vi tar alla chanser att prestera, som hade vi fortfarande en märkessköld på väggen i barnrummet att fästa ännu en utmärkelse på.