Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna Borgqvist om skadorna, comebacken och att våga trots rädslan.

/
  • Brynäs– och landslagsstjärnan Anna Borgqvist är tillbaka på isen efter ännu en lång rehab.
  • Fem operationer och år av rehab – det har inte varit någon lätt resa för Anna.

Det har inte varit någon lätt väg tillbaka för en av Brynäs, Damkronornas och därmed Sveriges bästa spelare.
Brynäs Anna Borgqvist har trots sin ringa ålder på 23 år redan opererat sitt knä fem gånger.
Nu har hon gjort comeback. Igen.

Annons

Det är korsband, det är skruvar som tvingats tagits bort och en menisk som bara inte riktigt har velat fungera.

Den första och tyngsta smällen var när hon skulle åka till Chicago och spela junior-VM – med ett C på tröjan.

– Jag hade verkligen haft det som mål. I min första match någonsin i juniorlandslaget tror jag att det var Madeleine Östling (Brynästränaren) som var kapten och då tänkte jag att det där vill jag också göra. Jag ville också leda laget och ha det där C:et, men när jag fick chansen i mitt sista junior–VM så drog jag korsbandet i vänster knä helt, säger Anna.

Hur gick tankarna då?

– Det var fruktansvärt. Så otroligt tungt, för den chansen får man aldrig igen. Vanliga VM är också tungt att missa men det kommer igen. Att vara kapten i ett junior–VM kommer jag aldrig att få vara. Det var min chans, säger hon.

Och det blev ännu tyngre när det visade sig att skruvarna som läkarna hade fäst i Annas knä var för stora.

Hon kunde inte alls böja på benet och tvingades till en andra operation.

Men Anna kom tillbaka ungefär sex månader efter korsbandsskadan och spelade då i Leksand där det gick bra och knät verkade klara sig bra.

Tills en landslagskamp mot Kanada.

Vad hände mot Kanada?

– Vi vann och det var faktiskt när vi firade som det hände. Alla var hur glada som helst och vi var vid målet. Då kom en spelare och hoppade upp på mig bakifrån, hon firade ju bara och var jätteglad men jag var inte beredd. Då vek sig mitt knä inåt och menisken tog stryk.

Resultatet blev att Anna fick åka ut från firandet på bår och en titthålsoperation väntade.

Men oturen tog inte slut där. Knappt ett år senare var det dags igen.

– Det var i SM–semifinalerna med Brynäs. Det var mitt första slutspel och vi spelade den tredje avgörande semin och vi ledde. Jag var ensam med pucken och skulle skjuta, men känner att mitt knä bara fastnar, jag kan inte röra mig. Så det var ingen kollision eller något sånt, knät bara låste sig. Då var menisken pajad igen.

Brynäs åkte ut ur slutspelet och Anna missade VM:et som var direkt efter.

Efter det verkade det som om turen äntligen hade vänt. Anna fick några säsonger utan knäproblem och utan operationer. Hon etablerade sig ytterligare både i klubblaget och i landslaget – och allt gick som det skulle.

– Men i våras när jag tränade hopp på läktaren kände jag hur något small till igen. Det gjorde inte jätteont, men jag visste att något var fel. Det var dagen innan vi skulle samlas till VM men jag spelade ändå. Efter VM konstaterades det att det var broskskador och att en operation behövdes.

Trots skadan kom Anna trea i VM–skytteligan, men Sverige inte klarade sig längre än till kvarten.

Och det blev en femte operation alltså.

På ett och samma knä.

När börjar man tänka på framtiden?

– Ja, det var väl då som jag tänkte att knät ska faktiskt hålla hela livet. Jag vill bli idrottslärare och kunna springa och hoppa med mina elever. Inte behöva tänka "kommer mitt knä att stoppa det målet?". Men jag kände att jag fortfarande ville spela hockey, bara att den här gången fick det inte vara någon panik tillbaka. Så jag har tagit min tid, skadan var ju i april och det är först nu som jag är nära att kunna spela ordentligt igen.

Har det varit svårt att inte bli stressad?

– På ett sätt, för man vill ju alltid tillbaka så fort som möjligt. Men jag har haft bra stöttning både från mina tränare i Brynäs och från Boork (Damkronornas förbundskapten) och det har betytt jättemycket. Det hade varit jobbigt om jag haft någon press från dem. Men nu har jag fått tagit det lugnt och tränat och spelat på mina villkor.

Hur är det nu när du är på väg tillbaka, är du rädd?

– Ja, det är jag. Det är jobbigt mentalt, det är väl där som det sitter mest. Men det är oftast att jag behöver få en smäll och känna att jag klarar det, då brukar det lossna lite. Som min första riktiga träning med laget för någon vecka sedan, då klev jag på en puck och benet bara for iväg. Då insåg jag att knät håller och att jag inte behöver vara livrädd för att få en smäll.

Nu har Anna spelat två matcher, med några byten här och där.

Planen är att det ska fortsätta på den vägen och trappas upp så småningom, men det är en bit kvar innan det blir vanliga byten.

– I helgen blev det kanske fyra byten i varje period ungefär och det var verkligen så kul, man blir så himla taggad och har adrenalin upp till öronen, säger hon.

Hur har det känts att varit vid sidan av när det har gått tungt för laget?

– Det har varit jobbigt såklart, man vill ju hjälpa till. Och jag är en spelare som ska göra många poäng och ha en ledande roll. Men jag tror att vi har något riktigt bra på gång, det tar nog bara lite tid eftersom det är så många nya spelare, nya tränare och ett nytt spelsystem.

Mer läsning

Annons