Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brynäs dubbla OS-medaljör fick en stroke: "Jag tänkte att nu dör jag"

/
  • Nanna Jansson hemma.
  • Nanna är assisterande coach i Brynäs damlag – här tillsammans med huvudcoachen Madeleine Östling.
  • Som spelare. Här i duell med kanadensiskan Hayley Wickenheiser, en av världens absolut bästa spelare,
  • Silverjubel. Nanna firar OS-silvret i Turin tillsammans med Frida Nevelainen.

Det var ju en helt vanlig morgon i slutet av november 2014.
Fortfarande mörkt ute, alarmet ringde och Nanna Jansson skulle bara dra sig lite bredvid sin sambo och kärlek Fanny för att senare gå till jobbet som fastighetschef på Elite Grand Hotell.
Hon visste inte i den sekunden att hela hennes liv skulle förändras i nästa ögonblick.
Nanna med dubbla OS-medaljer, en lång karriär som hockeyspelare på elitnivå och bara 31 år fyllda var ju odödlig.
Här är hennes egen berättelse om den stroke som helt plötsligt slog till med full kraft och hur ett sagobröllop och ett tränaruppdrag för Brynäs damlag har gett henne livet, glädjen och styrkan tillbaka.

Annons

– Jo, jag mår bra nu. Jag lider fortfarande av viss hjärntrötthet – men det kan jag leva med. Det kunde ha gått mycket värre, säger Nanna, ler försiktigt och smakar på den kopp kaffe som står framdukad.

Det är en vanlig tisdag i livet. Brynäs damlag har varit på turné i Norrland, tre poäng har fixats i mötet med Modo och efter en lång bussresa är Nanna hemma i radhuset i Andersberg igen. Det alldeles nyinköpta hemmet som hon och Fanny delar.

– Vi har precis firat våran första jul här, säger Nanna och stannar till mitt i meningen.

Det bubblar liksom till av skratt, kärlek och framtidstro.

För ett drygt år sedan kunde allt det här har slagits omkull. Hon tar inte längre livet för givet, hon är en 32-åring med stor tacksamhet till vården, de som jobbar på sjukhuset och återkommer till det hela tiden under samtalet.

– Dom har varit helt fantastiska. Från akuten till strokeenheten – från sjuksköterskor till läkare till kuratorer och sjukgymnaster. Fantastiska...

Med några trevande och försiktiga ord inleder hon sin historia som startar den där novembermorgonen 2014 när hon vaknade och förstod att någonting var fel. Galet fel.

– När jag vaknade var det som en kraftig värk på vänstra sidan av halsen. Jag satte mig upp, Fanny vaknade och frågade vad som stod på. Till slut kändes som om någon hade kört en spetsad gärdsgårdsstör i ansiktet och upp i huvudet. Där och då tänkte jag att nu dör jag...

Med munnen full med saliv stapplade hon ut till toaletten, hörde hur hennes sambo ringde 112 och tittade upp i spegeln.

– Jag kände inte igen mig själv. Hela vänstra sidan av ansiktet med läppen, ögat och kinden bara hängde och då blev jag riktigt rädd.

LÄS ÄVEN: Wille Löfqvist om cancern, livet – och att kunna mer än man tror

Samtidigt kom beskedet att det inte fanns någon ambulans inne och på frågan om det gick att ta egen bil upp till akuten svarade tjejerna ja.

– Då bestämde jag mig för att det här inte skulle vara slutet. Jag skulle leva vidare, säger hon och tittar upp.

Det blev tio minuters skräckfärd där Nanna mitt under färden ångrade sig och ville bli skjutsad till jobbet i stället.

– Vi var förstås chockade både två. Vi kom fram till akuten och när jag skulle kliva ur bilen ville vänsterbenet inte heller riktigt vara med. Men inne på akuten gick det fort när en sjuksköterska förstod vad som hade hänt. På 20 sekunder låg jag på en säng, var uppkopplad på EEG, fick blodförtunnande medicin, prov blev tagna och sedan en snabb skallröntgen för att se att ingenting hade brustit, säger Nanna.

Den snabba insatsen var kanske helt avgörande. En vecka blev hon kvar på strokeenheten och där kom också den första reaktionen.

– Jag grät åt allting. Hämtade någon en kopp kaffe till mig så grät jag, skjutsade någon mig i rullstolen till toaletten grät jag. Det var otroligt mycket tårar.

Väl hemma igen kom funderingarna och tankarna samtidigt som en enorm trötthet slog in. Vad hade egentligen hänt och kan man få en stroke när man precis bara har fyllt 30 år, är vältränad och inte har några andra krämpor?

– Jag borde ha förstått för det fanns så många varningssignaler. Det var helt klart stressrelaterat. Jag hade kört på alldeles för länge i ett ursinnigt tempo på jobbet utan att stanna upp och tog med mig det hem. När jag själv inte drog i handbromsen gjorde kroppen det åt mig.

Hon har alltid varit högpresterande och satt höga krav på sig själv. Nu vill Nanna dela med sig av sin historia för att kanske kunna hjälpa någon i samma situation.

– Det är så jag har tänkt. Det är inte värt det här. Jag har bytt jobb och fått det mycket lugnare. Nu kan jag jobba mellan 7–14, komma hem och vila ett par timmar innan jag åker till träningen och träffar hockeytjejerna.

Men det har förstås tagit tid att återhämta sig. Förlamningen i ansiktet och benet på vänster sida släppte ganska snabbt och sedan har det varit sjukgymnastik bland annat för att få tillbaka balansen. Rehabiliteringen har sakta men säkert gått framåt.

– Ett mål jag hade tidigt var att jogga i Boulognerskogen – vilket aldrig blev av. Men bara nu för ett litet tag sedan körde jag ett ispass med tjejerna i Brynäs med full utrustning. Jag var helt slut efteråt men det var det värt. Första gången som jag fick upp pulsen sedan det här hände.

Just det faktum att hon är tillbaka i sitt älskade Brynäs igen har betytt en hel del.

För mitt i arbetet med att komma tillbaka till ett normalt liv kom samtalet förra våren som på sätt och vis också förändrade livet för Nanna.

– En av mina allra bästa vänner genom livet har varit Madde Östling och när hon ringde och frågade om jag ville träna Brynäs damlag tillsammans med henne så var det en fantastisk lycka. Den första kvinnliga tränarduon i ett svenskt lag och det har verkligen gett mig så otroligt mycket positiv energi.

Madde och Nanna satte sig över en fika den där vårdagen, snackade ihop sig och sedan var ett stycke damhockeyhistoria skriven.

– Hockeyn har gett mig så mycket själv som spelare och nu får jag vara med och utveckla de här tjejerna både som spelare och människor. Det är så stimulerande och roligt.

Nanna är verkligen en av svensk hockeys stora damspelare. Hon växte upp i Sätra, fick Gävle GIK som moderklubb och sedan blev det Brynäs under flera år. Hon var den första tjej som kom in på hockeygymnasiet i Gävle 1999 och redan årsskiftet -99/00 debuterade hon för de svenska damkronorna.

– Jag såg som alla andra OS-finalen 1994 med Peter Forsberg och när man själv lirade på gården var man "Foppa" och drömde om att få vara med i en OS-final.

Det skulle hon få. Bronset från OS i Salt Lake City 2002 var en försmak om vad som skulle komma. Att få en OS-medalj är få förunnat. Nanna har två där hemma i prisskåpet.

– Inför Turin-OS fyra år senare så förberedde vi oss som aldrig förr. Jag tränade helt själv i ishallen i Nynäs mellan 6–7 på morgnarna bara för att få lite istid. Jag ringde till Mats Öström som var chef för Kultur-och-Fritid i Gävle och fixade med vaktmästarna på Nynäs att det var öppet. Några påsar bullar till dom gjorde susen, säger Nanna och skrattar.

Samma sak hände också runt om i damhockey-Sverige när alla tjejer tränade extra. 2006 i Turin var det ett gäng som kände sig oslagbara.

– Så var det. Vi hade omöjliga USA i semifinalen och hamnade i underläge med 2–0 men gjorde 2–2 innan full tid och sedan vann vi på straffar efter ett mållöst suddenspel. Det var vårat eget "Miracle on ice", säger Nanna som fick slå en straff.

– Jag missade visserligen. Men jag vågade i alla fall ta chansen och det kan jag i alla fall stå här tio år senare och säga.

I finalen blev det förlust med 4–1 mot Kanada men den där silvermedaljen värderar Nanna högt. Hon fick vara "Foppa" för ett tag och fick verkligen se sin OS-finaldröm gå i uppfyllelse.

Det gjorde hennes andra barndomsdröm också...

– Som alla andra småtjejer fantiserade jag om ett riktigt sagobröllop. När Fanny och jag gifte oss i Hille kyrka i somras blev det precis så fint, svenskt somrigt och fantastiskt som jag ville. Det är kärlek och det är på riktigt.

Ett halvår senare så ger lågorna från två stearinljus på vardagsrumsbordet ett varmt och ombonat intryck när Fanny precis har kommit hem och satt sig bredvid på stolen.

Nanna Jansson ler, mår bra och är lycklig.

■■ Vill du ha fler sportnyheter direkt i din telefon – ladda hem våra nya appar.

Ladda ned appen här för Iphone (GD)

Ladda ned appen här för Google Play, Android (GD)

Här kan du ladda ner appen till Iphone (AB)

Här kan du ladda ner appen till Android (AB)

Mer läsning

Annons