Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Conny Silfverberg var 70-talets Jesper Boqvist – lång intervju med Brynäslegendaren

/
  • Conny Silfverberg bläddrar gärna både bland minnen och i Hockeyboken från 1980 där äldre brorsan Jan-Erik på en helsida lyfter SM-bucklan. De fick vinna guld tillsammans, något som även dagens bröderna Boqvist förstås också drömmer om att få göra någon gång.
  • En 17-årig Conny Silfverberg har just tagit klivet upp i A-laget, precis som Jesper Boqvist gjort 40 år senare.
  • Conny Silfverberg jublar över mål i en match mot AIK.
  • Conny Silfverberg jublar över mål i en match mot Björklöven.
  • Conny Silfverberg jublar över mål i den klassiska gulddräkten från 1979/80.
  • Bröderna Boqvist är på väg in i A-laget båda två, på många sätt nutidens Silfverbergs.

Jesper Boqvist har debuterat för Brynäs, 17 år gammal.
För 40 år sedan gjorde Conny Silfverberg samma sak.
Det mesta var annorlunda då – men samtidigt finns det saker som aldrig förändras.
Sporten har träffat en gammal Brynäshjälte som bland annat berättar om Tommy Sandlins oväntade besked efter succén i hemmadebuten, hur nära han var NHL, det dramatiska slutet på karriären – och varför Stig Salming skällde ut Leif Boork.

Annons

Conny Silfverberg fingrar lite på sin mobiltelefon och säger:

– Vi brukar prata om det där ibland, jag och brorsan, och säga att på sätt och vis är det synd att vi spelade hockey vid fel tidpunkt.

Brorsan är Jan-Erik, back som blev lagkapten i Brynäs, gjorde elva säsonger, värvad från Hofors som 18-åring.

Conny var 12 år då och hängde liksom med automatiskt.

– Det var verkligen så att Brynäs fick mig på köpet. Mamma och pappa tyckte att brorsan var lite väl ung för att flytta till Gävle ensam så vi flyttade allihop.

Familjen Silfverberg kom till Sverige från Finland när Jan-Erik bara var ett par år gammal, Conny föddes i Hofors och blev hockeyspelare tack vare storebrorsan.

– Man såg ju upp till honom, det har man ju alltid gjort, och blev inspirerad av att det gick bra för honom.

Så när Conny ser Jesper Boqvist göra sina första matcher i Brynäs A-lag, tätt följd av yngre brodern Adam på väg åt samma håll, känner han igen sig – även om det är tvärtom där, äldste brorsan är forward och den yngre är back.

Själv var Conny center, det närmaste en tvåvägsspelare man kom på den tiden. Han utsågs till bäste forward både när Gästrikland vann TV-pucken 1974 och när Sverige vann EM-guld för juniorer året efter.

Den 4 november 1976 plockade Tommy Sandlin upp honom i A-laget, borta mot Örebro.

– Det kändes overkligt att komma in och byta om bland alla spelare man själv hade som idoler. Brynäs A-lag – det var ju det mål man hade. Det var det största. NHL... det var bara en utopi på den tiden. Något som kändes väldigt långt borta, säger Conny.

Dagens juniorer har en helt annan målbild.

– Världen har liksom krympt. Det är inte ouppnåeligt att nå NHL, tvärtom så är det ju vanligt att spelare man knappt hört talas om får chansen. De unga spelarna vet att andra gjort det före dem och har själva siktet inställt på ett helt annat sätt än vad vi hade. När jag kom upp i A-laget var det väldigt få förunnat att komma till NHL.

Och de som kom dit tjänade på två år vad dagens spelare tjänar på typ en månad.

Därav bröderna Silfverbergs funderande kring att de spelade elithockey "vid fel tidpunkt".

– Det är väl mänskligt att tänka så ibland. Och man kan ju ibland tänka på hur bra man kunde ha blivit med dagens förutsättningar, hur stor skillnad det skulle ha gjort.

– Men dagens situation är inte bara av godo tror jag. Många satsar allt de har för att tjäna de stora pengarna, men fortfarande är det ju ändå få som når ända dit. Och det kan ju räcka med en smäll på fel ställe så är karriären över. Och då har de inget vid sidan om. Det betydde mycket för mig att jag hade det när karriären tog slut, säger Conny.

Och det gjorde den, flera år för tidigt. Och orsaken var varken upprepade hjärnskakningar eller annan smäll på fel ställe – men vi dröjer oss kvar vid debuten ett tag till.

– Jag minns faktiskt inte mycket alls av den där bortamatchen mot Örebro, jag gjorde nog bara några få byten. Men nästa match, hemma mot Modo – den kommer jag bättre ihåg. Man hade ju inte spelat med så mycket folk på läktarna tidigare. Och så gjorde jag två mål direkt.

En belåten Conny Silfverberg satt i omklädningsrummet när Tommy Sandlin skulle dra laguppställningen inför nästa match redan dagen efter, då serien vände mot Modo borta.

– Man var ju lite självsäker då, efter den hemmadebuten. Sandlin skrev alltid upp laget på en tavla och jag letade förstås efter mitt namn...men kunde inte hitta det. Det fanns fan inte med!

– Sandlin såg nog på mig att jag blev paff, för han tog mig åt sidan och förklarade att det förstås inte berodde på att jag varit dålig utan för att han ville spara mig så jag skulle hålla hela säsongen. Det är ju ofta så att juniorer pendlar väldigt i kvalitet i början, men det tänkte man ju inte på själv. Man räknade ju med att få spela när man gjort två mål! Men lite tror jag att Sandlin ville markera också, så att man inte skulle sväva iväg för mycket.

Conny fick snart nya chanser, och även om han inte spelade tillräckligt med matcher för att få en guldmedalj den säsongen (14 i grundserien och en i slutspelet, "det var andra regler då, men jag räknar ändå det guldet") blev han snabbt en viktig del av laget.

– Det var ju lite svårare att ta sig in på den tiden ändå, eftersom alla bara körde med tre femmor. Men det gick väldigt fort för mig. Och det spelade ingen större roll vem man spelade ihop med, alla var bra.

Framfarten i Brynäs ledde till tidig JVM-debut, vilket gjorde att han hann spela tre turneringar.

– "Tigern" Johansson var förbundskapten för juniorlandslaget 1976-77 och han ringde och kallade in mig fast jag var två år yngre. Så jag fick åka till Tjeckoslovakien det året. Nästa sväng spelade vi i Montreal och Quebec och slog Kanada där, när dom hade Gretzky i laget. Och sista året på hemmaplan var vi också nära guld men ryssarna blev för svåra igen.

JVM-upplagorna av Sovjetunionen under de här åren innehöll blivande superstjärnorna Fetisov, Kasatonov, Krutov, Makarov och Larionov (även om de aldrig spelade samtidigt alla fem) – och dom var ganska "super" redan då.

– I en av matcherna när vi möttes ledde vi inför sista perioden och om vi hållit i det hade det blivit guld. Men ryssarna spelade deras femma i stort sett hela tiden och vände matchen. Jag tror dom gjorde alla målen och i VM till våren spelade allihop i A-landslaget.

– Men man kan ju diskutera ifall allt gick riktigt till, säger Conny och berättar:

– Krutov var med under JVM i Karlstad och var ju väldigt tanig, smal och tunn i kroppen. Senare det året åkte vi till Italien för att spela Europacupen med Brynäs och mötte honom på hotellet. Han nickade lite åt vårt håll och Matte Näslund och jag sa till varandra "Var det Krutov?? Visst fan var det Krutov!". Vi kände knappt igen honom, han måste gått upp tio-tolv kilo bara under sommaren...låren, armarna... han var hur kraftig som helst. Vi hade ju också kört på med skivstång, men inte såg vi ut så där.

Fenomen som det där är kanske ännu mer förekommande nu, med allt tryck som spelarna har på sig.

– Ja, i NHL får dom ju inte ens göra några tester, Jakob har ju berättat att det inte alls är som här hemma och man kan ju fråga sig varför. Det är ju väldigt enkelt att testa, och ändå gör dom det inte och då borde man väl ha något att dölja.

– Nu tror jag inte alla håller på, jag skulle till exempel bli jätteförvånad om Jakob skulle ta anabola. Det kan jag inte tänka mig, jag känner ju honom som person. Nu vet man ju aldrig, man kan ju inte säga att man vet – och jag tror inte att 90 procent dopar sig i NHL men om det är 40 så är ju det mycket redan där. Man kan inte anklaga folk utan bevis, men man kan ju misstänka hur det ligger till.

Hur det än förhåller sig med allt så har ju ingen ännu överträffat de där ryssarna.

– Nej, och jag tror aldrig det kommer att hända heller. Dom var ju gudomliga på isen, fantastiska att se. Gretzky däremot var inte så framträdande när vi möttes – men det är roligt att ha spelat mot honom.

Alla dessa minnesvärda JVM-matcher skedde i skymundan, utan samma genomslag som nutidens turneringar.

– Jag måste säga att jag är imponerad över hur man lyckats bygga upp intresset för junior-VM. Det var stort då också på ställena där vi spelade, men inte någon annanstans.

Det blev ett silver och ett brons i JVM för Silfverberg innan han äntligen fick sitt Brynäsguld på riktigt i SM-slutspelet 1980.

– Jag räknar det slutspelet som toppen av min karriär, tillsammans med säsongen då jag vann poängligan i elitserien 1984-85.

Vad minns du bäst från SM-finalerna mot Frölunda?

– Den tredje matchen i Gavlerinken kommer man ju aldrig att glömma. Anders Broström hade crosscheckat Janne Kock rejält i matchen innan i Göteborg så att hjälm och allt flög, det var riktigt fult. Och det sätt som publiken tog emot honom på i nästa match...alltså, Gävlepubliken var lika känd för att vara tystlåten på den tiden som nu – men då var det ett oerhört liv så fort han kom in på isen. Och det rasade in grejer i Frölundas bås. Vi bara tittade på varandra och undrade vad som pågick. Broström spelade aldrig färdigt den matchen.

Conny avgjorde tredje finalen genom att styra in pucken med byxan i sudden death, det var första gången en finalserie spelades i bäst av fem och Brynäs tog guldet i skiljematchen på Johanneshov.

Och visst lyfter han fram guldkedjan Näslund-Silfverberg-Dahlin – men säger sedan:

– Vi hade ett jäkla bra lag guldsäsongen 79-80, många av de rutinerade spelade fortfarande. Jag kan nästan tycka att vi gjorde det ännu bättre under de så kallade "tunga åren" i mitten av 80-talet då många av de gamla stjärnorna slutat – bland annat brorsan. Klubben hade dålig ekonomi då och några riktiga värvningar var det inte tal om. Ändå klarade vi oss kvar år efter år utan att vara nära att åka ur en enda gång.

Conny var verkligen en starkt bidragande anledning till det. Mats Näslund hade stuckit till NHL, Anders Dahlin fanns i Troja-Ljungby – men tillsammans med bröderna Kenneth och "Krusse" Andersson fortsatte Conny plocka poäng, flest av alla (24+30=54) när säsongen 84–85 var över och vägen mot VM-debut i Prag låg öppen.

Det trodde Conny själv.

Och det trodde Chicago Blackhawks.

– Dom hade haft koll på mig i flera år och en representant kom till Gävle alldeles innan jul, vi var ute och åt och så där och han berättade att deras general manager Bob Pulford skulle flyga till Prag för att titta på mig under VM. Dom tog för givet att jag skulle bli uttagen. Och det gjorde jag också, ärligt talat. Jag spelade landskamperna innan VM och gjorde poäng i allihopa.

Det fanns dock en med annan åsikt, förbundskapten Leif Boork.

– Curre Lindström var assisterande förbundskapten då, och ringde upp mig och sa att han hade en rolig och en tråkig nyhet. Jag bad honom börja med den tråkiga och han harklade sig lite och sa "jo du, det blir nog inget med Prag för dig". Jag tänkte väl mest vad som kunde vara en rolig nyhet då. "Men du får följa med Vikingarna till Leningrad i stället" sa Curre.

– B-landslaget... Min första reaktion var att tacka nej och skita i alltihop, men jag tänkte att så kan man ju inte göra och åkte med ändå. Men det gick ju inte alls bra, all energi hade runnit ur mig.

Har du fått nån förklaring av Boork någon gång varför du blev bortplockad?

– Nä, jag har träffat honom några gånger men det har aldrig blivit av att fråga. Det känns ju meningslöst. Men jag vet att Stig Salming, som ju tränade Brynäs då, ringde upp och mer eller mindre skällde ut honom när han fick reda på att jag inte blivit uttagen. Jag är inte helt säker, men jag tror kanske att det var nån grej mellan dom som ställde till det lite.

– Kenneth Andersson, som ju var en målspruta som var sylvass från offensiv blå och framåt, var också med i landskamperna innan VM. Och han fick spela back då...

Conny tvingades upplysa Chicago om att han faktiskt inte skulle spela nåt VM.

– Dom fattade ingenting. I deras värld var det självklart att en spelare som vunnit poängligan skulle vara med i en landslagstrupp. Nu säger jag inte att det skulle ha gått bättre om jag fått vara med, men Tre Kronor har aldrig varit så nära att ramla ur A-gruppen som det året.

Något VM blev det aldrig för Conny Silfverberg under karriären.

Inget NHL heller.

– Om jag fått chansen hade jag blivit Chicagos förste svensk genom tiderna. Det dröjde länge innan dom skaffade nån. Det är klart det hade varit ett äventyr om det blivit verklighet.

Efter 13 raka säsonger i Brynäs blev det till slut Skåne i stället. Conny skrev ett treårskontrakt med Rögle som storsatsade för att gå upp i elitserien.

– Efter säsongen då jag vann poängligan ville HV71 värva mig men då kände jag att det var helt omöjligt att åka omkring med något annat än ett Brynäsmärke på tröjan. Men nu var det läge att byta miljö, det hade blivit dags för det. Och Rögle hade varit på mig och tjatat ett tag.

Så Conny bestämde sig för att flytta – och skulle bara avrunda alltihopa med en lagresa med Brynäs till Mallorca sommaren 1989. Den blev början till slutet på hockeylivet.

Alla fruar var med också, och en hel del barn och det solades och badades och sista kvällen bjöd klubben på finmiddag.

– Det var ett flott ställe med röd matta utanför och kypare som lyfte på lock och grejer. Till förrätt var det räkcocktail med avokado.

Nästa dag hade hela Brynässällskapet, ungefär 60 personer, salmonella – även om diagnosen inte var helt säkerställd vid den tidpunkten.

– Det var fyra som inte blev smittade, Lennart Hovelius var en, trots att han också ätit samma sak. Lite typiskt att läkaren klarade sig.

Och tur i oturen, för Hovelius fick att göra för att få samtliga med på planet tillbaka till Sverige.

– Jag har väldigt svaga minnesbilder från den flygresan, men jag vet att dom stängde av halva planet och isolerade oss i bakre delen. Det var hemskt alltså, folk spydde till höger och vänster. Och en sak kommer jag särskilt ihåg: vi åkte buss från terminalen ut till planet och Tommy Melkersson och jag stod och höll i samma stolpe. Jag var ju riktigt dålig själv, men såg plötsligt hur ögonen bara rullade upp i skallen på honom innan han föll ihop på golvet.

Hemma i Gävle blev alla inlagda på infektionskliniken, salmonellan konstaterades men efter en veckas behandling började alla bli bättre och skickades hem.

– Första natten hemma vaknade jag och kände inte mina egna ben. När jag tittade såg jag hur fotlederna svullnat upp som handbollar, knälederna också, och handlederna och armbågarna. Pappa kom och skjutsade mig tillbaka upp till sjukhuset. Bakterierna hade kommit ut i blodomloppet på mig och angripit lederna, det händer ungefär fem procent av de som får salmonella och jag var en av dem.

– Det var verkligen ett snyggt nyförvärv som kom ned till Ängelholm på kryckor och knappt kunde röra sig. Hela hösten gick åt till att komma tillbaka i hyggligt skick men efter jul gjorde jag en kontroll och läkaren sa att jag kunde börja satsa igen, så jag tränade på stenhårt och det gick riktigt bra i de matcher jag spelade. Men så mötte vi Mora borta och mitt i ett byte kände jag att nåt inte var som det skulle, jag tappade känseln i fötterna. Så jag sa till Håkan Nygren, som tränade Rögle då, att jag måste in i omklädningsrummet och kolla det här. "Visst, kom tillbaka ut sedan" sa Nygren. Men när jag fick av mig skridskorna såg fotlederna ut som handbollar igen.

– Jag åkte upp på Ängelholms lasarett och träffade en läkare som frågade hur länge jag spelat hockey. Sedan sa han "Då tycker jag att det räcker så, Silfverberg". Om jag slutade skulle jag bli helt återställd, men fortsatte jag att anstränga kroppen på samma sätt fanns risker för men för livet. Då blev det ett enkelt val.

Han var 30 år då, Conny Silfverberg.

– Nånstans kände jag att jag var nöjd med vad jag hunnit med. Man håller ju på längre numera, på den tiden kanske man hade tre, fyra år kvar max så det var inte så farligt ändå – brorsan slutade ju när han var 28. Det hade varit värre om man varit 22. Och eftersom man jobbat hela tiden parallellt med hockeyn hade man den karriären kvar och det var en stor fördel.

Medan Jan-Erik suttit länge i Brynäs styrelse och just nu är ordförande i klubben har Conny hållit en lägre profil.

– Jag är absolut hockeyintresserad, det är jag, och följer hur det går på tv och så, men jag går inte på matcherna så ofta. Det var roligare de första åren efter att man slutat då man kände de som spelade. Jakob följer jag så klart, mest via datorn och telefonen och vi har varit över en sväng och tittat på några matcher.

– Och Jesper Boqvist har jag sett, de matcher han spelat nu.

Stora skillnader finns mellan bröderna Silfverbergs tid och bröderna Boqvists – men finns det någon likhet?

– Just det där att ha sin brorsa i omklädningsrummet när man kommer som ny – det är jag säker på är exakt lika betydelsefullt nu som det var då. Den tryggheten har man nytta av.

LÄS OCKSÅ: Möt jättetalangerna Boqvist som är Brynäs framtid

■■ Vill du ha fler långläsningar, intervjuer och sportreportage direkt i din telefon – ladda hem våra nya appar.

Ladda ned appen här för Iphone (GD)

Ladda ned appen här för Google Play, Android (GD)

Här kan du ladda ner appen till Iphone (AB)

Här kan du ladda ner appen till Android (AB)

Mer läsning

Annons