Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag vill inte, men jag måste skriva W-namnet

/

Det är som sagt lika bra att få det överstökat.
Brynäs förlorade.
Daniel Widing avgjorde.
Så där, nu är det sagt och skrivet. Det gjorde ont, det tog emot – jag ville inte, men jag var tvungen.

Annons

Det har varit jämnt, jämnare och ännu jämnare i den här matchserien och Brynäs har varit nära, ännu närmare och nu så nära det går att komma.

Jonas Nordquist skott där i förlängningen tog ju i stolpen.

I STOLPEN!

Mål där, och det hade varit 1–2 i matcher och det hade varit ett slutspel som plötsligt hade svängt tillbaka till en ovisshet som kan skapa hopp om både stora och små idrottsmirakel.

I STOLPEN!!!

Nu är det bara att flyga hem Bulan Boys; mata dom, natta dom, väcka dom, visa dom bilder på Daniel Widing och skicka ut dom igen på isen.

Nu är det 0–3 och det går varken att böna eller be – det är tid och rum för ett stridsrop.

Den här matchserien ska inte förloras i Gavlerinken. Den f-å-r inte förloras i Gavlerinken.

Lägg ut handklapporna, bussa in folk från Hälsingland, Norduppland om gästrikarna inte räcker till och skicka ut Missing People för att leta upp såna som fortfarande tror och hoppas – och rulla in eller två hockeyorglar också.

Resten överlåter jag till Tomas "Bulan" Berglund.

Brynästränaren, som om man lusläser och granskar allt vad han säger, verkligen är hockeyslutspelets Bagdad Bob, men det viktigaste är det här.

Det verkar faktiskt som om...nä, jag tar om det där.

Så här är det: Brynässpelarna tror verkligen på vad han säger. De tror att Skellefteå börjar tröttna och inte alls har det som krävs och det var det som gjorde att den här tredje matchen drog iväg ända in i en förlängning.

Då hade jag för länge sedan glömt att Bill Sweatt inte spelade. Ursäkta bäste Bill, men det märktes inte.

Istället visade Bulan Boys på en inre och yttre styrka och storhet.

För det här glömdes också bort rätt fort. Det hade inte ens gått två minuter innan Pathrik Westerholm slog Årets felpassning, och lade upp pucken på bladet för Skellefteås Anton Lindholm som kunde skicka in Skellefteås ledningsmål bakom "Honken" som plötsligt stod Brynäsmålet.

Det målet var knäckande. Ungefär som att Greg Scott fick en liknande bjudning tillbaka lite senare...men ändå missade.

Tjoho, det var alltså så här det skulle bli igen.

Varpå Anton Rödin jagade livet ur ett Skellefteåanfall, tog pucken – och kvitterade själv istället.

Varpå Brynäs i inledningen av den andra perioden pepprade Markus Svensson i hemmamålet.

Varpå Ryan Gunderson i Christian Djoos skepnad skickade in ett ledningsmål i början av den tredje perioden.

Över allt detta vilade Bulan Bob i sin förnekelse av Skellefteås existens i en slutspelsmatch som kastade teveskärmen fram och tillbaka så hårt att min slocknade helt, och jag med svettiga fingrar till slut lyckades pressa ut det sista ur min smartphone.

Där, pytteliten, avgjorde Daniel Widing 3,35 in på slutet – sedan tog batteriet slut där också.

Jag gör som alla andra.

Jag laddar om.

Lööke heter han förresten!!! Löööööke!!!

STISSE HISSAR

Ryan Gundersons lärjunge. Inte ens mästaren hade gjort det där målet bättre, Christian Djoos.

Anton Rödin. Hemjobbet, puckstölden och smartheten och avslutningen med 1–1-målet. Så där bra har jag aldrig sett Rödin.

Bulan Boys. Ännu närmare Skellefteå än tidigare.

STISSE DISSAR

Widing. Men vad är det jag har sagt: G-ö-r vad du vill, bäste och härlige Daniel Widing – men G-Ö-R inte mål på Brynäs.

Mer läsning

Annons