Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Isländskt kalldrag

Upptäcker att jag ljudar de isländska namnen när jag läser. Varje gång Erlendur, Elínborg eller Valþór dyker upp i romantexten uttalar jag omsorgsfullt orden tyst för mig själv. Som om de vore ett mantra. Rúnólfur. Brynhildur, Valgerður.

Annons

Som om isländska namn vore mer betydelsebärande än andra.

Det är naturligtvis exotiskt nonsens. Men de rullar så skönt i munnen. Och ger onekligen sina bärare en fornnordisk tyngd – ofta i sällsam kontrast tlll deras sorgliga skepnader.

Arnaldur Indriðason. Inte glömmer man heller ett sådant författarnamn.

”Mörka strömmar” är hans sjunde kriminalroman vari den ordinarie kriminalaren Erlendur har tagit semester, hans kollega Elínborg får sköta fallet med en serievåldtäktsman som droppar Rohypnol i tjejernas drinkar.

Jag följer upplösningen inte så mycket för spänningen som för miljöbilderna från gudsförgätna bysamhällen och slitna kök som luktar överkokt kolja.

Indriðason är fjärran CSI. Han funderar över det sociala arvet – romanens mörka strömmar. Böckerna präglas av en dovt dunkande oro – snart rämnar samhället i alla sina sprickor. Oro också därför att i bokens slut är den gamla och kloka Erlendur försvunnen på allvar. Fortsättning måste absolut följa.

Enligt förlaget bildar ”Mörka strömmar” tillsammans med förra årets ”Frostnätter” och ytterligare två kommande böcker, en särskild romankvartett. Böckerna sägs hänga ihop på ”ett närmast kusligt, sinnrikt sätt i tid och rum”. Kan jag gott tänka mig.