Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Israel, bandy och engelsmän

Går det att diskutera Israel, och landets ockupationspolitik, eller apartheid, utan att bli kallad antisemit?

Annons

Eller nazist. Den väldiga upprördheten hemma, inför en artikel som kan läsas mot bakgrund av en omfattande korruptionsskandal i New Jersey, har fått Tidningsutgivarna, TU, att skicka ut ett meddelande om att svensk press- och yttrandefrihet är absolut. Det trodde jag var självklart.

Men Sveriges ambassadör i Israel, Elisabet Borslin Bonnier, kräver tystnad i hemlandet. Hon ber om ursäkt, och blir snart hemkallad. Bildt, som tog några dagar på sig, är nu föredömligt tydlig; Sverige har yttrandefrihet. Det gäller också om artiklar som diskuterar stöld av organ från döda palestinier; en del av skandalen i USA handlade om just det. FBI utreder, utan protester från den amerikanske ambassadören.

Palestinierna som arbetskraftsreserv, utstuderat rättslösa daglönare som slussas in på morgonen och skickas ut och hem efter jobbet. Fattigdomen, synlig i varenda palestinsk by och stad, utplundringen, kanske vägsystemet? En sliten asfaltremsa för palestinierna, eleganta motorvägar för israelerna. Sida vid sida. En grotesk ordning, som inte rört upp några särskilda känslor bland de som nu kräver tystnad och ursäkter.

FBI reder ut eventuella organstölder, Borslin Bonnier tas hem, Bildt är fortsatt tydlig och de systematiska övergreppen mot palestinierna kanske äntligen kan diskuteras. Det är utmärkt.

”Snart tar småpojkarna över, Brown är hopplös”. Ett lakoniskt konstaterande vid ”pool side” av en av många engelska turister i den här byn. David Cameron, alltid svårt med allvaret, leder Storbritannien ut i nyliberalism och mot ännu större klassklyftor.

Jag ser honom varje onsdag 13.00 i Pms Qs, frågestunden där Tony Blair förintade sina motståndare men där Brown stammar och stockar sig fram mot ännu ett verbalt nederlag.

Cameron, med sin moderna konservatism, hamrar in frågor och den stackars Brown, allt mer plågad, famlar efter svaren. När Sverige byter regering, från mörkblått till vagt rosa, tar Storbritannien steget från den misslyckade Irakpolitiken, administrerad och gudavälsingnad av Blair, till Camerons ideologiska labyrinter.

Några av hans älskvärdiga landsmän byter regnet mot den eviga solen på den här ön; vi hyr solstolar (fem euro) av ett par från västra England, oändligt vänliga och pratglada. ”Sex månader här (eller åtta), sex månader hemma, kan inte bli bättre, vännen”.

En storfamilj, hyr alltid samma stolar, är här för tredje året i rad, ”men i år har vi bytt hotell”, pressar sina vita skinn i den glödande hettan. Vi växlar några ord på väg till lunchrestaurangen, några meter bort.

Vi hyr bil av en energisk emigrerad skotte, Douglas Johnston; fem år i armén, (några på Nordirland) fem år på Lesbos. Han älskar ön, särskilt när den blommar. Han kan allt, och har sett det mesta. Vi skriver kontrakt, efter en timmes kärleksfull föreläsning om världens vackraste ö.

Men språket tragglar han med, för komplicerat och man vet aldrig vilket genus som gäller, och var. ”Enklare hos oss, med ”it”.

Några fraser lätta att förväxla, det enklaste kan tolkas som ett ”blow job”. Hellre något på engelska. Han får väl ta hjälp av Alf Uddholm.

Älvkarleby, och kanske Hofors och Ockelbo och några tiotal andra småkommuner, riskerar att omfamnas av Timbro, den samlade industriella, ekonomiska och politiska högerlobbyn; allt utöver skola, vård, omsorg snart bortsorterat. Ekonomin i förfall. Bandy? Onödigt. Ungdomens främjande av lek och idrott vintertid? Var och ens ensak.

Timbro applåderar och skickar diplom.

Men ändå viss, om än tillkämpad, förståelse för att bandyn blir utan miljoner. Det finns ju inga. Och jag har följt nedgången; det var mycket bättre förr.

Men jag noterar att kommunalrådet Lars Skytt snabbt svarade på ”Stisses” krönika. Om Skytts ansvar inför vandaliseringen av Bodaån tiger hela kommunhuset. Och det är ändå en större skandal.

Jag får ta ett allvarligt snack med honom nästa gång vi möts med V75-kupongerna i händerna.

n Det nya Akropolismuseet, ställt på pålar och med glasgolv, är överväldigande. Men resterna och fynden från klippan är inte så märkvärdiga.

n Gavlegårdarnas svar om korruptionen var ganska blekt, men får väl tolkas som att skatteskurken snart har gjort sitt, den höge chefen läxats upp och inte låter sig bjudas på fler renoveringar, och att reglerna stramats upp.

n Polisens outtröttliga utredande om CH-branden kanske slutar i en vacker framgång för några som förtjänar den.

Mer läsning

Annons