Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag anade mörkret i tunneln

Efter ett långt yrkesliv gick min far i pension. Att mata duvorna i stadsparken eller framleva sina dagar i tv-fåtöljen var inte hans melodi.
I stället köpte han en tomt ute i skärgården och satsade på ett fritidshus.

Annons

Första sommaren snickrade han en friggebod, året därpå var det dags för ett större hus. Han byggde allt själv från grunden och njöt av var enda hammarslag.

Ibland hade han inte ens tid att dricka kaffe.

– Jag är inne i ett gynnsamt arbetsskede, kunde han svara och låta kaffet bero.

Däremot unnade han sig då och då ett pipstopp medan han begrundade sitt bygge.

Sommarstugan blev hans nya livsprojekt, som han ägnade tid, kraft och kärlek under mer än tjugo år.

För honom blev pensioneringen inte ett slut, utan början på något nytt.

Framtiden ser olika ut i livets skiftande skeden.

Ibland syns den inte alls.

När jag fyllde 50 år sköljde plötsligt insikten om min egen dödlighet över mig: Mitt liv har ett oåterkalleligt slut.

Detta faktum var inte skrivet i stjärnorna på ungdomens bekymmerslösa sätt utan drabbade mig som en blytung insikt.

Jag såg den där klassiska livstrappan framför mig med en människa som växer upp, mognar, blomstrar, vissnar och dör.

Precis som växter och djur i naturen.

Jag stod där högst uppe på trappan och såg bara det sluttande planet.

– Nu går det utför, tänkte jag och anade mörkret i tunneln.

En känsla som förstärktes av att vi i dag lever i en ungdomskultur som präglar hela vårt samhälle och som förnekar förfall och död.

Några korta år får vi fortfarande vara barn och leka oss fram i livet, men redan på mellanstadiet tar barndomen slut och alla blir tonåringar.

Tonårstiden rullar sedan på om inte för evigt, så ända upp i medelåldern.

Att bli veteran, tant eller panter med mognad, erfarenhet och visdom värderas lågt, eftersom det är flexibilitet och ungdomlighet som hyllas i vårt samhälle.

Ändå är det med en härlig känsla av lättnad jag blivit äldre. Jag uppskattar mig själv – till slut -– och känner att jag duger som jag är. Jag har överblick och perspektiv, ser sammanhang och människors bevekelsegrunder.

Och fortfarande känns livet som ett outforskat mysterium – märkligt nog.

Mer läsning

Annons