Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag blir fruktansvärt irriterad när barn behandlas illa"

På Pangea, ett boende för ensamkommande flyktingbarn, jobbar Josefine Löfman, 26. För henne består dagarna – och nätterna – av att stötta och hjälpa ungdomar som flytt från krig, död och tortyr.
– Vi som inte har varit med om det kan inte riktigt förstå – men vi kan lyssna. Vi har mycket jobbiga samtal men undomarna är så levnadsglada och har en väldig kämparglöd trots att de har gått igenom så mycket. Det är väldigt imponerande, säger hon.

Annons



Josefine Löfman är ensam kvar av de nio schemalagda behandlingsassisterna på Pangea.
Den här natten ska hon jobba, vara vaken och finnas där om någon av boendets elva ungdomarna mellan 16–18 år mår dåligt eller bara behöver prata.
– Vi försöker jobba med händelser de har varit med om. De har mycket att jobba med. Det har sett familjemedlemmar dödas, bevittnad massmord, tagits tillfånga eller blivit torterade. Alla har flytt för att de har ett hot mot sitt liv i sitt hemland, säger Josefine.


Hon har jobbat på Pangea sen i våras då boendet öppnade. Några av ungdomarna kom då, men Pangea har just tagit emot två nya killar också.
För det är bara killar på boendet. Just nu är flertalet från Afghanistan och Somalia.
– Trots allt de har varit med om har de en sån kämparglöd. De kommer hit och är peppade på att lära sig svenska fast de inte ens vet om de får stanna. Om jag inte varit på jobbet på några dagar längtar jag hit. Jag blir alltid väldigt entusiastisk, säger Josefine.


Killarna bor två och två i trerumslägenheter. Strax efter tolv på natten är det en av dem som kommer ner till personallokalen där Josefine håller till.
De två pratar in på nattimmarna.
– Om någon mår extra dåligt söker de mer kontakt på kvällarna. Ibland händer det mycket men ibland blir det lite dötid här också, säger Josefine.
Hon ägnar resten av natten åt att städa och dokumentera. För i jobbet ingår rätt mycket pappersarbete också.



Vid sju på morgonen får Josefine sällskap igen. Den första killen vaknar och kommer ner och äter frukost. Josefine har redan ätit lite.
Men hon är inte trött.
– Jag har gått in i en annan fas. Jag är snarare uppspeedad, säger hon.
Vid åtta kommer första kollegan.



Vid nio är det dags för ett introduktionssamtal med tolk för de två nyanlända.
Josfine och de andra kollegerna går igenom de grundläggande reglerna, vad ungdomrana får och inte får göra och hur rutinerna fungerar.
– De är barn utan röst på ett sätt. De vet inte hur rättsystemet fungerar eller var de ska vända sig.
– Från början jobbar vi mycket med att de ska få förtroende för oss.
– Det svåraste med det här jobbet är att jag inte får bestämma, utan att det är andra som beslutar om ungdomarnas liv, om de får uppehållstillstånd eller inte. Så fokus för mig ligger på att ge dem en trygghet i sig själva, så att det ska klara sig oavsett om de får stanna eller skickas tillbaka, säger Josefine.

– Från början var det svårt men nu går det faktiskt bra. När jag kommer hem skämtar min sambo Jocke med mig. Jag umgås mycket med honom och med kompisar som gör mig glad. Visst kan jag komma hem ibland och känna mig uttömd och trött men det är det här jag vill jobba med.
Efter tolksamtalet åker Josefine hem.



I lägenheten väntar hundarna Isa och Rut. De blir alldeles till sig när Josefine kommer hem.
Redan på gymnasiet bestämde sig Josefine för att jobba med barn och ungdomar som mår dåligt. Hennes pappa är psykolog och hennes mamma förskolelärare.
– Jag läste mycket av pappas psykologiböcker hemma och tyckte att det var jätteintressant. Jag blir fruktansvärt irriterad när barn behandlas illa. Och jag tycker att det är viktigt att de får göra sin röst hörd. Jag märker att jag brinner för det, säger Josefine.


På universitetet i Uppsala läste hon social omsorg med inriktning på barn och ungdomar.
Sammanlagt har Josefine pluggat i sex år och csn-bidraget är slut, men hon vill utbilda sig mer.
– Jag vill bli barnterapeut. I framtiden vill jag framför allt jobba mer fokuserat på samtal med barn och ungdomar, möjligtvis på ett traumacenter. Förhoppningsvis kommer jag in på steg 1 terapeut-utbildningen till våren.


Medkänslan han gjort henne till vegetarian också. Eller en egen form av vegetarian.
– Jag har min egen teori. Jag får inte äta det jag inte kan döda själv. Så jag äter fisk och kyckling numer, fast där är jag lite kluven.
Sambon Jocke är jägare. Josefin skrattar lite när hon berättar det. Det går inte riktigt ihop med hennes åsikter, tycker hon. Fast hon accepterar ändå hans val.
– Jakt är i alla fall bättre än massproduktionen, resonerar hon.


Hon kopplar Isa och Rut och tar med dem på en långpromenad i Boulongern.
– Jag har alltid haft hund och tränar mycket med dem, säger Josefine.
När hon kommer hem äter hon lunch.
På väggarna hemma i lägenheten hänger fotografier på hundarna men också på Josefine och Jocke på isar i motljus.
– Vi åker en del långfärdsskridskor. Jag är ingen stadsmänniska egentligen. Jag älskar friluftsliv, säger Josefine.



Till slut är hon dödstrött och somnar, men hon hinner inte sova så länge, bara 1,5 timme. Eftersom hon snart fyller år ska hon ha födelsedagsfest.
– Men jag brukar inte så sova så mycket mer när jag jobbat natt. Det blir så konstigt om jag sover för länge. Då tappar jag rutinerna och kan inte somna på kvällen.
Josefine hinner städa lite innan Jocke kommer och de åker och handlar.



Elva kompisar fyller snart Josefins och Jockes lägenhet. De äter middag och tårta, leker lekar och har allsång.
– Jag älskar att sjunga. Förut var jag faktiskt med i ett litet rockband, men vi var inte superseriösa, vi hade inte ens ett namn, skrattar Josefine.
Festen har svårt att ta slut. Planerna på att gå ut på krogen skrotas.
– Tiden går så snabbt och då måste man hetsa ut. Det är bättre musik på hemmaplan.



Först vid tre går de sista gästerna. Josefine är nöjd men väldigt trött.
– Det blev en lång men väldigt bra dag, avslutar hon.