Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag gav mamma min första lön"

/

Det finns många barn som inte har möjlighet att få saker de önskar beroende på att deras föräldrar helt enkelt inte har råd.

Här kan du läsa ett brev från en medmänniska som var i en sådan situation när hon var yngre. I dag lever hon ett annat liv och vill dela med sig av sina er­farenheter.

Annons

Hej

Jag växte upp med fem syskon och en ensamstående mamma i en stadsdel som anses vara mindre fin. När jag tänker tillbaka på min barndom känns den som en vanlig barndom, ibland glad och ibland ledsen. De flesta barn där jag bodde var barn av invandrare, studenter och de vanliga arbetarna. Både min och mina vänners familjer var fattiga och det var kanske därför som jag aldrig kände mig utanför. Vi barn kunde prata med varandra om småpengar, typ en krona till en kola eller så, men vi pratade inte speciellt mycket om våra föräldrars ekonomi eftersom vi var så små.

Självklart ville man inte prata med andra om att mamma grät i telefon till olika instanser för att be om att få skjuta upp betalningar, att man gömde frukt på rummet innan den tog slut eller om att man stal tio kr ur mammas jacka när hon inte såg. Jag minns också att jag gav mamma min första lön som kokosbollsförsäljare, det var väl 50 spänn eller så… Jag vet inte om jag är konstig men jag har aldrig tänkt på att min barndom har påverkar mig negativt. För det är ju inte dåligt att vara fattig eller fel att bli ett barn av sin mor. Jag stal i butiker som tonåring tills jag kom på att det skulle vara j-ligt pinsamt att åka fast men som tur var blev det aldrig så. Men det finns också andra mörka minnen, som när ”snuskgubben” i kvarteret lovade pengar om vi bara ville ta på honom. Jag själv gjorde det aldrig men jag hade vänner som nappade på förslaget och råkade illa ut, de återvände aldrig till det glada livet. Tänk om min lilla mamma skulle vetat om allt detta.

Det kanske var i tonåren som man började jämföra sig med andra. Då började man tänka på vad andra hade och vad man själv saknade. Jag har ändå aldrig tagit på mig någon offerroll trots min barndom. Det var av min mamma jag lärde mig att pengar var något att känna oro för då jag såg hennes stress och sorg. Vi lär oss rädsla, oro och hur vi ska reagera av våra föräldrar, så hade inte min mamma varit så ledsen då hade kanske inte jag heller blivit det. Jag sökte mig till vänner som hade liknande tankar om livet som mig. Vi behövde bara några cigg och musik så var dagen fixad. Själv hade jag visserligen nästan aldrig några cigg så jag bad ofta om ”Bumpen”, alltså det som blev kvar av någon annans cigg. Det var så jag fick smeknamnet ”Haru-en-cigg”. Istället för cigg hade jag andra kvalitéer, jag var rolig och bjöd på mig själv.

Som barn fick jag ibland åka till en stödfamilj eller på läger som var gratis men det gjorde mig inget eftersom att mina vänner också var med på lägren. I min skola var det inget skamligt med att vara fattig eftersom vi var så många som var det. Mina lärare var alltid förstående och jag var alltid välkommen på allt vad jag kan minnas.

Idag har jag förstått att det fanns mycket oro, stress och sorg i min barndom. Mycket i mitt liv hade kunnat göra mig till en ledsen kvinna men jag har aldrig blivit knäckt. Det min barndom har bidragit till är att jag vill ge min son en enklare start i livet genom att ge honom allt han behöver. Jag är inte stolt över hur jag haft det i min barndom men heller inte ledsen och skamsen. Min uppväxt har ändå gjort mig till den jag är i dag. Som vuxen lever jag ett helt annat liv än vad jag gjorde som barn. Jag bor i villa, har ett fint jobb och min man är en bra och närvarande pappa till vår son. Jag har alla förmåner jag kan önska mig av livet. Framför det materiella är jag ändå mest tacksam över att jag har min son, min fred och min hälsa för hade jag inte det vore jag inte mycket.

(Vi har bearbetat texten en aning och tagit bort personens namn).

Mer läsning

Annons