Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Jag hamnade i en helt omöjlig situation”

Den här söndagen är ledarsidan särskilt nyfiken på Irene Wennemo, 47, tidigare chef på LO och fram till i juni huvudsekretare för den statliga socialförsäkringsutredningen. I samband med att hon nominerades till posten som ordförande för S-kvinnor fick hon dock beskedet att hon inte längre var väl­kommen i utredningen. Vi träffas under politiker­veckan i Almedalen och sätter oss i lästrappan på Visby bibliotek.

Annons

Du är doktor i sociologi, och började arbeta inom politiken. Hur kom det sig?

– När jag var färdig med min avhandling 1994 så vann sossarna valet. Jag hade gått med i partiet några år tidigare. Och då blev min kompis, Joakim Palme, politisk sakkunnig till Anna Hedborg (fd sjukförsäkringsminister S), och han ville bara jobba halvtid. Så då frågade jag om inte jag kunde få ta den andra halvan. Kaxig, som jag var då. Och det fick jag.

Och sedan började du på LO?

– Jag var ett och ett halvt år hos Anna Hedborg, och sedan fick hon sparken. Då fick jag jobb hos Göran Persson, när han precis var ny partiledare och statsminister. Och med facit i hand så kan jag väl säga att det inte var hans bästa halvår. Jag trivdes verkligen inte något vidare där.

Okej…

–  Men då hade jag lärt känna LO-ekonomerna och signalerade att ”det här är inte rätt ställe för mig. Men jag kanske skulle kunna göra ett bra jobb på LO”. Och då fick jag jobb där.

Hur var det att jobba på LO?

– Det var faktiskt helt fascinerande. Det var så fruktansvärt gubbigt när jag började där. Det var att åka bakåt trettio år i tiden. Det här var under Bertil Jonssons tid. Tre år senare blev Wanja vald. Och hon gjorde verkligen ett hästjobb för att bryta det där och lyckades, men det tog tid.

Och sedan fick du frågan om du ville bli huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen?

– Mm.

Vem var det som ställde frågan?

– Det var statssekreteraren. Men det var i samråd med Ulf Kristersson.

Vad tänkte du då?

–  Jag hade suttit i LO:s ledningsgrupp i åtta år. Jag tror att det var nyttigt för både mig och LO att vi skilde våra vägar åt ett tag. Och så dök detta upp, jag hade läst direktiven, och jag tyckte de var överraskande bra. Så då tackade jag ja. Och jag måste säga att fram tills jag fick sparken så gick det bra.

Ni fick tilläggsdirektiv förra hösten och hela utredningen sköts upp. Vad var det som hände?

– Egentligen skulle vi varit färdiga nu, maj 2013. Men i de nya direktiven så sa man att ”ni kan hålla på till över valet”, utan att vi hade bett om det. Nu är det sagt att den ska vara klar januari 2015. Den känslan jag fick var att regeringen inte ville diskutera a-kassan, ”varför ska vi lyfta den frågan, när inte ens sossarna riktigt lyfter den?”. En väldigt tråkig utveckling har varit att både Moderaterna och Socialdemokraterna har slagits om att inte vara ”bidragsparti”. Vi har diskuterat om det ska vara möjligt att kvala in till arbetslöshetsförsäkringen inte bara genom arbete, utan även genom att man har sökt arbete aktivt. Men då hade sossarna ett väldigt behov av att positionera sig emot detta, ”för vi är minsann inget bidragsparti”. Jag tycker det var att sänka debatten.

Du har ju nu avsagt dig ditt uppdrag som huvudsekreterare, hur kom det sig?

– Ja, det var inte frivilligt kan jag säga. Jag hade blivit tillfrågad om att bli nominerad till ordförande för S-kvinnor. Jag blev väldigt överraskad, för jag har ingen riktig bakgrund där, men jag blev väldigt glad över att bli nominerad. Men det tyckte de var heeelt omöjligt.

Vilka var ”de”?

– Regeringskansliet.

Varför tyckte de det?

– Det var väl inte så utförlig argumentation från deras sida, utan de sa bara att ”det går inte”. Jag kunde inte jobba kvar under de premisserna. Så…

Men tyckte du att det var värt det då?

– Jag kände att jag hade hamnat i en helt omöjlig situation. Jag kan liksom inte backa för att en moderat statssekreterare kräver det. Jag kan inte dra tillbaka min kandidatur, eller hur? Det går ju inte.

Ja, jag vet inte. Det finns det säkert människor som skulle kunna göra.

– Ja, men jag skulle inte kunna göra det. Det kändes som att jag var i en form av utpressningssituation, och då kände jag att då får det vara liksom.

Men vad händer med dig nu då?

–  Ja, det är en bra fråga.

Du har sagt upp dig från LO.

– Ja. Jag ska försöka skriva något mer rejält. Inte bara kommentera andras texter.

Har du något på gång?

–  Jag vågar inte lova något innan jag är färdig. Men jag skulle faktiskt vilja få ihop en bok om välfärdspolitik.

Vad gör du här i Almedalen?

– Jag sitter med i en massa olika paneler.  

Och hur presenterar man dig nu?

– Ja, det var ju den stora frågan. Arrangörerna ringde och frågade ”vad ska vi kalla dig nu för något?”. Jag kan ju frågorna fortfarande. Och nu kan jag ju vara lite mer frisläppt i vad jag säger. Det är väldigt härligt måste jag säga.