Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag har blivit en Gävleromantiker

Annons

Jag har börjat promenera. Tanken är att jag ska börja springa, snart, ska bara gå lite mer först, ska bara få lite bättre kondis först, ska bara...

Jag har nämligen gett ett halvt löfte om att springa något slags stafettlopp på en halv mil i Stockholm senare i sommar. Mycket märkligt av mig, verkligen.

Men i alla fall, nu traskar jag genom Stadsparken, Boulognern och Regementsparken var och varannan morgon, så där vid sjusnåret. Och det är så fint!

Förbi lekparken och ner i deltat, över små broar och sprakande forsar. Förbi Näcken och några måsar, några gräsänder som lagt sig i sanden. Uppför backen och vidare över minigolfen, tittar på scenen och affischerna som gulnat på anslagstavlan, vem hänger upp dem egentligen? Bort mot udden med sina majestätiska tallar, muren, mörkret under träden och så volleybollbeachen.

Det är så fint.

Den gamla bron som heter något efter en död kung. En gång träffade jag en pratsam man där. Han funderade över hur lång tid det tagit att kila fast alla stenar i sina rätta lägen. Vi pratade hela vägen till högskolan, vilket var både trevligt och småjobbigt.

Groparna som ingen fattar, men som är konst. Gamla rester från regementet. Gamla rester från en fälttävlansbana. Herrgården och bron som svajar så att stegen hamnar i otakt.

Jag har blivit en Gävleromantiker. Inget fint epitet kanske, klingar inte lika bra som Stockholmsromantiker. Det är helt enkelt inte lika fint att gilla sin småstad som att älska sin storstad.

Mängder av stockholmare skulle aldrig lämna stan. Otaliga är gångerna jag hamnat i konversationer som rör huvudstadens förträfflighet. Det paradoxala är att det enda folk verkar klaga på är att stan är för liten, för liten i jämförelse med London, Berlin och Tokyo.

Mängder av Gävlebor är nu stockholmare. Det finns en liten koloni på Söder, den har sitt epicentrum kring baren El mundo. Säkert finns det kolonier lite varstans.

Stockholmsromantikerna talar om vattnet, om Riddarfjärden och solen som glittrar i det spegelblanka blå. De talar om dagsliv och nattliv, om Gröndal och om Aspudden och om att det finns så himla mycket att göra, hela tiden.

Varför talar inte vi om Gävle på samma sätt? Varför klagar vi på att det inte händer något här och varför dyker endast ett fåtal upp när det väl händer? Riktigt så illa är det väl inte, men lite mer romantik skulle nog ändra den negativa mentaliteten.

Mina tips för lite Gävleromantik är, förutom promenad genom nämnda park, att: strosa runt bland husen i Gamla Gefle, åka på loppis och fascineras över hur billigt allt är, äta fisk från Bönan, inhalera doften av rostade kaffebönor (med stolthet), gå längs esplanaden och känna vibbarna av paradgata, kolla på fina funkishus på Norr...

Det är lite som alla så populära (och otäcka) självhjälpsböcker hävdar – att man ska stå naken framför spegeln och intala sig själv att det vita spektaklet till kropp duger som det är, ja att man till och med är vacker – men applicerat på staden alltså.

Du duger Gävle. Du är till och med vacker.

Mer läsning

Annons