Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag har inte ens haft tid att sörja"

/
  • I vardagsrummet har bilderna på Jimmy en hedersplats. Han blev bara 29 år.
  • I vardagsrummet har bilderna på Jimmy en hedersplats. Han blev bara 29 år.

Livet rämnade när Sandra Nyberg förlorade sin livskamrat i en tragisk bilolycka i höstas. Hon lämnades ensam med parets två små barn.
Sandra och barnen har stöd av släkt och vänner i sorgen, men stödet från samhället är svagt. Hon kan inte ens få fem timmar extra barnomsorg i månaden på förskolan.
– Varför finns det ingen beredskap i samhället för familjer som drabbas av en kris? Undrar hon.

Annons

LÄS OCKSÅ:

Förskolechefen: "Traumatiska händelser inträffar hela tiden"

Här hittar du stöd i sorgen

Skolverkets jurist: Det går alltid att överklaga

Det var i september förra året som Sandras älskade Jimmy försvann. Han svarade inte på mobilen och Sandra visste inte var han var. Sandra ringde runt till olika sjukhus och polisstationer.

– Jag hade ont i magen av oro.

På söndagen kom två polismän hem till Sandra Nyberg och lämnade dödsbudet: Tre personer hade dött i en bilolycka utanför Leksand, en av dem var Jimmy. Bilen hade hamnat i vattnet vid kraftverksdammen i Limån.

– Jag var chockad och förtvivlad.

Poliserna informerade Sandra om att hon kunde vända sig till kyrkan eller åka till akuten i Gävle om hon behövde lugnande tabletter.

– Menade de att jag skulle sätta mig på bussen till Gävle med två små barn för en sobril?

Allting rasade för Sandra; den hon älskade var död. Hur skulle hon förklara för Emmy, två år, och Noel, tre år, att de aldrig mer skulle få träffa sin pappa.

– Jag kunde inte ens förmå mig att berätta, jag bara grät.

På måndagen ringde hon till BVC i Sandviken för att be om råd och stöd.

– Sköterskan sa att hon skulle prata med en barnpsykolog och återkomma. Hon ringde sedan upp mig och förklarade att barnen var för små för att förstå och att det var jag som vuxen som måste vara stark i det här. Jag skulle säga till barnen att deras pappa hade flyttat till himlen och blivit en ängel.

Sandra tyckte inte att det kändes rätt, men hon gjorde som BVC-sköterskan hade sagt.

– Noel började bygga stegar och försökte klättra upp på tak för att komma nära sin pappa. Varje gång han såg ett flygplan blev han hysterisk för det var ju hans chans att hälsa på pappa i himlen.

Det kan vara svårt att trösta och stödja, samtidigt som man kämpar med sin egen sorg.

– Jag pratade med en kurator som är jättebra men det kändes som att våra samtal bara blev ytterligare ett projekt som stal tid från barnen. Det jag ville ha var hjälp till barnen.

Sandra är tacksam för stödet från släkt, vänner och personalen på förskolan, som har varit förstående. Men hon är besviken över hur lite stöd det finns för familjer som drabbas av tragedier. Efter mycket sökande kom hon i kontakt med Randiga huset i Stockholm, som är specialiserade på barns sorg

– Noel har nu börjat på lekterapi en gång i veckan på familjecentralen för att få möjlighet att bearbeta sin sorg.

Sandra och Jimmy var särbor när han dog och Sandra fick ta hand om alla praktiska bitar som att ordna med begravning, säga upp hans lägenhet, städa ur lägenheten och förrådet, reda ut bankärenden, göra bouppteckning, och ringa runt till myndigheter och företag. I förra veckan städade hon ur Jimmys förråd.

– Jag har ringt hundratals samtal och suttit timmar i telefonköer för att säga upp abonnemang och stoppa räkningar, som ändå har gått vidare till inkasso, för att förklara att Jimmy är död.

Begravningen hölls i oktober i Mora, där Jimmys mamma bor.

Sandra arbetar 60 procent som sjuksköterska på Gävle sjukhus. Sedan dödsbudet har hon varit sjukskriven sammanlagt sju veckor.

Nu när det praktiska är avklarat måste Sandra försöka hitta en vardag som fungerar för henne och barnen.

– Jag har haft fullt upp med allt praktiskt och finnas här för barnen så jag har inte haft tid att sörja. Jag är trött i kropp och själ. Jag vände mig till förskolan i förra veckan och bad om fem timmar extra barnomsorg i månaden. Men jag fick nej av förskolechefen.

Förskolechefen menade att Sandra i stället borde vända sig till socialförvaltningen och ansöka om familjehem.

– De fick mig att känna mig som världens sämsta förälder. Jag befinner mig i en livskris och vill få lite tid till att samla kraft och energi. Barnen behöver också mer kontinuitet på förskolan. När jag jobbar helg har jag barnen hemma i veckorna. Jag måste alltså bli sjukskriven på heltid eller gå upp i tid, vilket jag inte har kraft till just nu, för att få mer dagistid till barnen.

Hon vill inte behöva dra in ytterligare en part.

– Noel är känslig för nya personer just nu. Det bästa vore om barnen kunde få några timmar extra på dagis där de trivs och känner sig trygga.

Varje kommun borde ha en krissamordnare som kan hjälpa och vägleda familjer med både praktiska saker och stöd, anser Sandra.

– Jag undrar om det är lika svårt för alla i min situation eller om det bara är jag som har haft otur.

LÄS OCKSÅ:

Förskolechefen: "Traumatiska händelser inträffar hela tiden"

Här hittar du stöd i sorgen

Skolverkets jurist: Det går alltid att överklaga

Annons