Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag ljuger för min dotter. Det kan hända i Sverige

Onsdag 8 maj 2013. Hungerstrejken utanför Migrationsverket i Gävle pågår fortfarande. Och författaren Anna Jörgensdotter skriver i förtvivlan: vi kan inte lämna ut barn till våld och förtryck.

"Det är ett svek mot alla barn – långt in i framtiden".

På fredag hålls en demonstration för barnen och för rätten att stanna, med start på Rådhustorget i Gävle klockan 15.

Jag skriver till Sanna Vestin som är ordförande i FARR (Flyktinggruppernas riksråd). Jag följer henne på ”Flyktingbloggen” och beundrar hennes klarsynta sätt att förhålla sig till asylfrågorna.

Jag skriver till henne om de hungerstrejkande barnen från Afghanistan som när denna text skrivs har legat där framför Migrationsverket under täcken och filtar i exakt 120 timmar, det vill säga fem dygn – utan att äta. Mina tjejer sussar på sina mjuka varma madrasser. Nej, jag tänker inte vältra mig i jämförelser. När jag pratar med min äldsta om hungerstrejken börjar hon gråta för hon ser genast sig själv i den situationen. Har de inga föräldrar? frågar hon. Har de ingen att bo hos? Hon byter genast plats. Men just där, i det bytet, blir det helt omöjligt att begripa. Är det verkligen ingen som tar hand om dem – om mig?

Jag skriver till Sanna Vestin för det känns liksom som vi försökt allt, och vi som engagerar oss kan inte ändra några lagar eller få Migrationsverkets chef att sluta säga det han säger, att ingenting kommer att göras – från deras sida – för att hjälpa barnen.

Vi har fixat namninsamling som i skrivande stund samlat över 1 200 underskrifter, skrivit upprop, bombarderat Billström med mejl, fixat stödaktioner, tjatat på tidningar att skriva, fixat filtar och jackor och varmvatten – och åkt dit någon stund om dagen, kanske flera, kanske sovit där rent av (många, och särskilt unga människor, har gjort det, natt efter natt).

Ja, stödet har varit otroligt, men för just de här barnen har det inte hjälpt dem dit de behöver komma för att avbryta hungerstrejken.

Så jag skriver liksom desperat till Sanna – vad ska vi göra nu? När ingenting ändå funkar.

När de här barnen blir liggande där, tynande, mitt framför våra ögon. Och vi inte kan byta kroppar med dem – som om det skulle hjälpa.

Och Sanna skriver till svar att stödet gör hennes nästan frustrerad, eftersom det verkar som om omvärlden kräver att barn ska svälta för att bli hörda. Hon jämför med de apatiska barnen. ”Vi vill att barn och alla andra flyktingar ska höras och få skydd UTAN att riskera livet!”

De håller på, skriver hon, hon och kollegor i FARR, att gräva fram allt de kan. Kanske kan man få afghanska myndigheter att kritisera tvångsutvisningar? Kanske man kan angripa hur trovärdigheten sätts ur spel genom att tazkiror (afghanska identitetshandlingar) underkänns? Kanske är det enda som biter mer (och nya) fakta om situationen i Afghanistan? Kanske kan man be Migrationsverket och polisen i Gävle att ligga lågt i väntan på mer information? (När det gäller Dublinfallen kan handläggaren besluta om inhibition).

Hon skriver att dålig och gammal landinformation ligger bakom Migrationsverkets rättsliga ställningstaganden, och att ställningstagandena inte alltid följs upp, till exempel utvisas ensamstående kvinnor. Anders Fänge, som är en av Sveriges främsta experter på Afghanistan, ifrågasätter Migrationsverkets domar. Han tycker att man ska titta närmare på huruvida man överhuvudtaget ska skicka tillbaka människor till Afghanistan. Det är inte ett land i fred ännu och så gott som alla oberoende bedömare förutser en framtid med mer våld och en allvarligare krigssituation. Har man dessutom inget nätverk så är det förödande att återvända.

Det är den återkommande berättelsen hos barnen: Skräcken för att återvända, om det så handlar om Afghanistan eller Dublinländerna. Morteza har blivit misshandlad, Afson fruktar för sitt liv. Hur starka måste skälen vara? De har bott i Sverige, som ensamkommande flyktingbarn, mellan tio månader och två år. Situationen där på marken – som efter fem dygn blivit ett litet läger mitt i stan; en påminnelse om katastrof och behovet av solidaritet – är förstås ohållbar.

Alla som kan förändra situationen pratar om att lagarna måste följas för att det ska vara rättvist.

Det är omöjligt att förstå en sådan rättvisa och sådana lagar.

Eller att förstå mannen som dyker upp vid tälten, enkom, verkar det, för att säga att: jaha, och hur tror ni att det blir om de här får stanna? Då ska väl plötsligt alla hungerstrejka – och hur blir det då?

Snett framför honom står ett plakat, formulerat av en av de hungerstrejkande: Vi har samma känslor, drömmar och behov som era barn, vi blev bara födda i fel land.

Och när min dotter inte kan sova för hon har blandat ihop sig med barnen hör jag mig själv säga:

Du behöver inte vara rädd för att det ska hända dig. I Sverige händer inte sådant.

Och så kommer jag på mig själv. Och så kommer hon på hur jag ljuger. Och samtidigt speglas den där skylten i hennes – just den här kvällen – trygga rum.

Det är skillnad. Det får inte vara skillnad. Skillnaden dödar. Skillnaden får inte döda.

Skillnaden är verklig: Situationen i Afghanistan. Våldet och osäkerheten. Det är inte Sverige. Vi kan inte jämföra. Vi måste jämföra. Man lämnar inte ut barn till våld och förtryck.

Sanna Vestin skriver tillsammans med Michael Williams på ”Flyktingbloggen” (jag har kortat): ”Det räcker nu. Liv behöver inte offras för principer. Migrationsverket och polisen har möjlighet att hejda utvisningar när livet är hotat. Politikerna kan deklarera vad de menade med lagen. Kan det vara riktigt att utvisa människor utan bevis för att de får skydd i hemlandet, trots att flyktingen själv krävs på bevis för förföljelsen? Är bevisbördan orimlig för flyktingarna – se då till att ändra lagstiftningen! Asylrätt handlar om att respektera fruktan för döden och om att rädda liv. Det är att lyssna till människors fruktan och säga: Vi vill att ni ska leva!"

Motståndet är ljust och starkt, det är fler än någonsin som ser omänskligheten i det rådande systemet och inte står ut med det. Inte en dag till.

Om ingen tar ansvar för de här barnen nu så är det ett svek mot alla barn – långt in i framtiden.

Anna Jörgensdotter

Gävlebo, författare och aktiv i Asylkommittén Gävleborg