Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag minns alla mina festivaler

Annons

Jag minns alla mina festivaler, och hur de brukade ta på mig. Framför allt minns jag mitt första stora festivaläventyr. Det var i Danmark och jag var 16 år.

Visst hade jag hängt ut lite på andra festivaler tidigare, det var någon Sätrayra här, någon Parkrock där och lite olika korta förbindelser i Boulognerskogen. De där första trevande stegen var förstås enormt spännande. Men de var ändå inte mer än mycket svaga antydningar till vad som skulle hända i Roskilde 1994.

Än i dag märker jag att jag då och då tröttar ut mina vänner med historier om vad som hände då. Om när jag fastnade i publikhavet på Rage against the Machine och inte kunde röra mig en centimeter åt något håll. Jag satt helt fast. Det komiska i det hela var att jag redan tidigare hade anat vad som skulle hända, och därför vänt mig helt om för att komma ut bakom den stelnande folkmassan. Så när jag fastnade så var jag liksom vänd åt fel håll. Det var min första stora konsert och jag stod med nacken mot bandet. Och tittade istället in i ett hundratal ansikten som alla såg ursinniga ut och som skrek så högt de kunde: ”Fuck you, I won´t do what you tell me!”

Eller om när Björk propsade på att hon skulle spela inne i det relativt lilla vita danstältet, vilket gjorde att det just då var fem gånger fler människor där än vad tältet beräknats kunna rymma. Det var lite obehagligt, samtidigt som det var underskönt.

Eller om när Thomas Öberg i bob hund blev inrullad på scenen i en rullstol och med ena benet i ett tjockt gips. Han verkade ha en djup aversion mot sina egna ben i början av karriären, hoppade rätt upp, vek undan underbenen i luften och landade sedan på knäna. Om och om igen. En läkare som tittade på knäna tyckte det var ett uppenbart fall av självskadebeteende. Thomas fick ett par kryckor och skickades till psykakuten. På väg dit smygläste han vad det stod på remissen: ”Patienten hoppade fem meter upp i luften, utan droger”. De sista två orden var understrukna så hårt att det gått hål i pappret.

Nu kravlade han sig upp ur rullstolen, ställde sig på ett ben, stödde sig på kryckorna och hyssjade åt publiken så länge att han till slut kunde sjunga fullt hörbart utan mikrofon: ”Vågar du vara rädd står jag på knä. Om du ber mig.”

Ja. Du märker.

Vi hängde ihop i tre år i rad, jag och Roskilde. Och sedan strulade vi lite någon sommar ett par år senare också. Det var alltid bra, men inget var som första sommaren. Det var långt ifrån ett sunt liv för oss förstås, men ingen festival efteråt har varit lika himlastormande.

Men så skulle jag ju aldrig göra de sakerna som jag gjorde då längre heller. Smälla upp en äckligt litet tvåmanstält på en leråker till exempel. Om jag hade vetat då hur jag gör när jag åker på festival nu skulle jag tyckt att det hade verkat förfärligt tråkigt, rationellt och kärlekslöst. Men var sak har sin tid och yada-yada-yada och jag trivs bra med det här som jag har nu.

I dag åker jag till en väldigt speciell vän i Göteborg.

Följ våra äventyr på På Gångs Way out West-blogg.

Mer läsning

Annons