Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag saknar känslan av förväntan

Bland alla vampyrer, likhängningar och mosade ögon i John Ajvide Lindqvists roman ”Låt den rätte komma in”, fastnar jag för ”Notknäckarna”.

Annons

Huvudpersonen Oskars mamma sitter och väntar på att programmet, en tv-lek med Carl-Uno Sjöblom, ska börja, och hon gör det med ”förväntan”.

Det finns mycket sunkig 80-talsnostalgi att hämta i romanen, för den som är böjd åt att idyllisera DDR-Sverige, och vid den där lilla skildringen av mamman som sitter spänt och väntar på veckans tv-högstund blir jag nostalgisk. Helst ser jag att hon sitter och tittar på testbilden, i väntan på programmet.

Att vänta på tv-program är en utrotningshotad sysselsättning.

Nu, med nedladdning, SVT Play, tv i mobiltelefonen, tv överallt, hela tiden, finns det inte längre något behov av att vänta. Allt kan serveras när man vill, var man vill och hur man vill.

I grunden är det en positiv utveckling, men jag saknar känslan av att vänta under dagen på att ens favoritprogram ska visas, den där sista nedräkningen framför tv:n, och vetskapen om att det är nu det gäller, det finns inte tusen repriser på SVT24 och nätet att förlita sig till.

Å andra sidan kan det inte ha varit en rolig tv-kultur att vistas i, då ett program som ”Notknäckarna” var värt att vänta exalterat på framför rutan. Programmen som faktiskt är värda att vänta på har ökat, men det är en snart förlorad egenskap, denna att kunna vänta på något i en omedelbums-värld där vi ställt in oss på omedelbar behovstillfredsställelse.

Det är alltså rent objektivt som programmen har blivit bättre – skickligare programledare (i minnesprogrammen efter Lennart Swahns bortgång chockades jag av dåtidens tafflighet i värdskapet), bättre kameror, snyggare produktion ...

Frågan är om känslan av kvalitet skiljer sig. För den som aldrig har sett ”Sopranos” var säkert ”Bröderna Cartwright” ett fullgott alternativ.

Men på ett sätt var utbudet bättre då. För i förväntan hittar vi några av livets bästa stunder, i förhoppningen om det som ska komma, när alla möjligheter står öppna, innan verkligheten kommer ikapp, oftast som en besvikelse.

I förväntningen finns den enda möjligheten att vara helt perfekt.

Sedan börjar ”Notknäckarna”, och det är kanske, i ärlighetens namn, inte så kalasroligt, men för en stund där framför testbilden fanns potentialen.

Nästa gång ”Mad Men” visas ska jag sitta framför min avknäppta tv och bara vänta, för att testa om det fortfarande går.

Det är inte helt otroligt att jag till slut attackerar datorn och läser på om vad som händer i avsnittet.

Men jag kanske kan klämma fram några minuters förväntan.

Till sist: ”Californication” är tillbaka i TV4, och när jag ser första avsnittet, där alla skämt på något sätt rör sig kring att David Duchovny har ont i pungkulorna, försöker jag se de fyndiga, ibland skratta-högt-replikerna blott skrivna på papper, i manus. En del är fortfarande briljanta, men det är Duchovnys sätt att leverera dem som skapar den stora komiken. Till skillnad från så många skådespelare ger han sken av att just ha kläckt repliken själv.

Mer läsning

Annons