Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag tycker ju att konserter är jobbiga

I samband med min senaste (och kanske sista…?) festivalvistelse, som ägde rum för några veckor sedan, kom jag till insikt om ett par saker. Saker som verkligen kan ge folk rätt att kalla mig tråkig.

Annons

Så gör det bara. Det förtjänar jag. Jag kommer att tacka och ta emot, så kom igen nu.

Årets Peace & Love-festival fick mig inte bara att bli obeskrivligt trött, den fick mig också att inse hur svårt jag har att uppskatta livekonserter numera. Jag skriver numera, eftersom jag, tro det eller ej, haft ett visst intresse för detta tidigare.

Hur många gånger har man inte drömt om att få uppleva liveakter som exempelvis The Who då det begav sig? Visst är det häftigt att se sina favoritband i verkligheten, men hur ska man egentligen bete sig? Skriker jag med i låtarna på tok för mycket (undrar vad hon där bakom tycker?), eller är jag otroligt tråkig när jag inte gör det? Sådana saker börjar jag fråga mig själv, och förresten, usch vad trångt det var på Hives-konserten… måste vi stå såhär långt fram? Kom, vi går och kollar från öltältet i stället!

Vad hände med den delen av mig som propagerade för att musik ska vara så fysiskt? Vet inte.

När jag väl lyckas med att inte tänka på hur fånig jag känner mig i situationen, eller med att inte störa mig på att det är lite trångt, dyker ett annat problem upp. Jag kommer på mig själv med att undra vilken låt bandet ska spela härnäst, i stället för att njuta av den låt som faktiskt redan pågår.

Resultatet blir alltså att jag älskar konserten var fjärde minut, och då femton sekunder i taget. På sätt och vis gjorde det alltså ingenting att jag bara såg fyra låtar med Thåström. En kompis visade nämligen stolt upp ett exemplar av hans låtlista vid tälten senare på kvällen.

Det hela kan tyckas mycket märkligt – som liten grät jag när mina bästa vänner berättade att de skulle åka till Globen för att se Kiss, men när Kiss var i Sverige för knappt två månader sedan (för första gången sedan dess) gjorde jag inte det minsta försök att få tag i biljetter.

Nej, jag läste lugnt recensionerna och låtlistorna och kunde med dessa konstatera att jag kanske gjorde rätt i att stanna hemma ändå. Åtminstone intalade jag mig det…

Men det var inte på grund av vare sig trängsel eller rädslan att känna mig dum eller tråkig som jag övergav den på många sätt fantastiska Kent-konserten i Borlänge för några veckor sedan. Nej, då hade jag en annan anledning. Fyra nätter i rad i tält visade sig vara två för mycket. Mattheten blev överväldigande och kroppen sa helt enkelt nej. Tack och hej, nu är det dags att åka hem.

Det gjorde jag, och missade därmed festivalens sista dag. Men jag tycker ju ändå att konserter bara är jobbiga tänkte jag, så därför gjorde det heller ingenting att jag missade mitt första tillfälle att se Håkan Hellström live. I stället avnjöt jag ”Tro & Tvivel” hemma framför stereon – på det sätt jag föredrar...

… fast i helgen såg jag ett Youtube-klipp med D-Y-L-A-N och önskade att jag var fyrtio år äldre. Därmed tar jag tillbaka allt.

Mer läsning

Annons